Vårt ”modersmål” är på väg att försvinna. I en GT-artikel med rubriken ”På spaning efter en utdöende kultur” berättar Amanda Heijbel att i hennes barns skola talar inga barn på låg och mellanstadiet gotländska.
I samma tidning skriver krönikören Jenny Persson från Näs att hon började prata ”fastländska” i skolan och idag talar både hon och hennes barn det.
”Ju bredare dialekt, desto mer idiotisk karaktär”, skriver hon.
Oundvikligt i vår högdigitala vardag med drömmen om det perfekta livet? Framgångsrik, pengar, influencers, skönhet...
Egentligen ska en person som jag inte ens försöka förstå. Född under andra världskriget, ingen tv, inget swish, åtta timmar med färjan till Nynäshamn... Men jag har haft, och har fortfarande, stor nytta av min gotländska dialekt. Som journalist i drygt 30 år på fastlandet fungerade gotländskan ofta som dörröppnare. Personer i olika livssituationer tyckte nog det var lättare att låta sig intervjuas av en journalist som inte talade fastländska, i synnerhet inte stockholmska.
I fjol läste jag en intervju med en personalchef på ett callcenter på fastlandet:
– Vi vill helst ha medarbetare som talar dialekt. Gärna gotländska eller norrländska, det låter vänligare och mer förtroendeingivande, sa han.
Så alla ni gotländska ungdomar på ön. Behåll gotländsken!”
I över 23 år har jag nu bott här långt söderut. Hamnvägen 45 i Burgsvik cirka åtta mil från Visby. Och en gång i veckan, torsdag eller fredag, bär jag in en bunt med ungefär 1,5 hekto gotländsk reklam från brevlådan. På 23 år blir det 179,4 kilo reklam!
När jag någon enstaka gång ids bläddra igenom högen, hittar jag bara ett reklamblad som intresserar mig. Hoburgshallen, en kilometer hemifrån. Där kan jag också hämta det lokala reklambladet manuellt. Resten, utom Ica i Hemse, är ”Visbyreklam”. 16 mil tur och retur hemifrån.
Så nu ska jag äntligen göra en miljöinsats med en skylt på brevlådan.
EJ REKLAM!
Går nutidens barn på julgransplundring hemma hos varandra? Jag minns hur det var. Några pliktskyldiga dansvarv kring granen, sen saft och tårta. Därefter Ryska posten med "Handtag, famntag, klapp eller kyss?” Vår tids första "erotiska" upplevelse, som dock aldrig kom längre än till klapp. Sen godispåsar och hemgång.
Och här sitter jag nu. Granen ännu inte plundrad och drygt hälften av belysning har dött på grund av batteribrist. Ryska posten? Den kommer på lördag.