Jag hittade en text skriven i min ungdom om hur jag tänkte mig att livet skulle bli. Ensam skulle jag vara. Jag skulle absolut inte bo tillsammans med någon och det fanns inga planer på barn. Män skulle finnas i mitt liv "för kul".
Däremot en liten hund skulle jag ha. Konsten och kulturen och resandet skulle alltid komma först. Jag skulle skriva, sjunga, läsa och måla. Och jag skulle vara "sann mot mig själv".
Jag minns tydligt bilden av mig själv som en solitär. Mitt liv skulle vara mitt och jag skulle leva det för min egen skull. Bara något år senare blev jag mamma och sedan den dagen har jag inte levt en enda sekund för min egen skull.
Allt jag har gjort, det mesta jag tänkt, genomfört och planerat, har varit med andra i åtanke.
Nu fyller hon fjorton, vårt äldsta barn. De andra är tolv och sju år gamla. Alla tre har kompisar, aktiviteter. Det går bra i skolan och de delar alla tre ett gemensamt intresse för teknikprylar. Allt detta gör att det numera återigen finns möjlighet för mig och min man att göra saker helt för vår egen skull.
Vi har i alla år varit medvetna om att det skulle kunna bli problem för oss, när vi plötsligt skulle få tid. Ett hektiskt liv med ständig tidsbrist är faktiskt inte särskilt svårt. Då hugger man ju de minuter man får till att prata klart, ligga med varann eller gå på bio en kväll.
När det plötsligt finns MYCKET tid vill man även göra annat och så kanske man prioriterar helt olika. När min man bestämde sig för att återuppta sitt golfspelande förra våren utbröt något som idag går under benämningen Golfkriget här hemma.
– HÄR HAR VI GÅTT OCH VÄNTAT PÅ ATT FÅ TID FÖR VARANDRA I FJORTON ÅR OCH SÅ SKA DU BÖRJA GOLFA NU, skrek jag.
– Du har ju skaffat en hund som du är ute och går med flera timmar om dagen, kontrade han i mycket lugnare tonfall eftersom han ju är den lite mildare av oss två.
Ja för det hade jag ju gjort. Och jag har börjat skriva mer. Sjunga mer, läsa och måla. För nästan ingenting har förändrats. Allt som jag ville som tonåring och allt som jag tänkte om livet tänker jag fortfarande. Min kärna är fortfarande densamma.
Förutom det där med solitär. Jag trodde att jag ville ha ett ensamt liv, mitt eget. Men jag är glad att det inte blev så. Glad att jag fick bli en del av något större än mig själv.
Så nu har jag lovat att jag ska prova på golf. Herregud! Men man får kompromissa lite. Att vara sann mot sig själv innebär helt enkelt att man får ställa upp och spela lite golf ibland. Hunden får följa med.