Det är glädje, förväntan, massor av 20-åringar och kanske den vackraste bakgrund en scen överhuvudtaget kan erbjuda: en sjunkande sol rakt ned i havet bakom oss. Som slutnummer har Daniel Adams Ray bjudit in Marie Nilsson Lind. Hon tar plats bakom ett piano och sjunger sången ”Anropar himlen”. Hon tar upp sin svarta bok och läser upp namn efter namn på svenska och internationella världsstjärnor som inte längre finns bland oss. Och däribland hennes syster Josefin Nilsson. Och jag tänker att de flesta som står här i publiken knappast minns vare sig Ainbusk eller har någon koll på det våld som Josefin utsattes för och vars konsekvens också blev hennes alldeles för tidiga död.
Marie Nilsson Lind läser upp namn som Aretha Franklin. Tina Turner. Whitney Houston. Judy Garland. Josefin Nilsson. Alla är de, förutom en fantastisk karriär, kvinnor som fått utstå våld och övergrepp. Hade hon läst upp en lista med namn på de kvinnor om under 2000-talet mördats av närstående män, hade konserten blivit oändligt lång. Under 2000-talet har 315 män mördat en kvinna han haft en relation med och för 232 barn har mamman ryckts ifrån dem på det mest fruktansvärda sätt: genom att någon annan, oftast pappan, valt att mörda dem.
Jag har under det senaste året här på krönikörplats skrivit om olika former av våld, utsatthet och övergrepp. Ibland har jag tänkt att jag borde skriva om något annat. Tänkt att ingen orkar väl läsa ännu en text om utsatthet. Men snabbt korrigerar jag tanken. För vi måste skriva. Upprepa. Uppmärksamma. Och något jag blivit uppriktigt förvånad över är mottagandet. Kvinnor har under många år på olika vis, tider och platser berättat för mig om egen utsatthet eller tackat för arbetet jag gör. Och jag blir lika stärkt varje gång eftersom det är i den gemensamma kampen vi får styrka, pepp och känner hopp. Men för första gången någonsin så kommer en ny grupp fram: de äldre männen. Vi har mötts på väg till fastlandet, på skolavslutningar eller på min lokala matvarubutik. Män som har det gemensamt att de kommit fram och tackat för texterna jag skriver. Det gör mig hoppfull och tacksam. Därför att männen är någons pappa, man, bror, granne, kollega eller vän. Så tack. Tack alla ni som också anser att de här texterna behövs. Att vi måste upprepa, uppmärksamma och fortsätta föra den talan för alla de som inte kan. Som inte längre finns med oss. Som inte orkar eftersom de har fullt fokus på att leva eller överleva.
För även du som tänker att våldet inte angår dig. Som kanske bläddrar eller scrollar vidare när du ser att den här texten handlar om våld. Det angår dig. Nästan varannan kvinna i Sverige har någon gång utsatts för allvarligt våld (inklusive sexuellt våld). Nästan alltid av en man de känner. Det innebär att det mest troligt är antingen din mamma, fru, syster, flickvän, kollega eller dotter som har erfarenhet av mäns våld. Och har de inte utsatts så har de erfarenhet av strategier för hur de ska undvika våld. De har mest troligt ägnat så mycket tid i sitt liv åt att minimera risk genom att planera hemväg, hålla vakt åt varandra, ha telefon och nycklar mellan sina fingrar, byta skor för hemväg, hålla uppsikt och messat när de kommit hem.
När vi blir ännu fler som förstår att det här våldet angår oss alla, att det krymper, stympar och i många fall ger livslånga konsekvenser så kommer vi också bli fler som vill göra något åt det. Som tar ställning, som uppmärksammar och som agerar för att få stopp både på våldet och på det som leder till våldet. Tills vi är där kommer jag fortsätta skriva om det. Jag hoppas en dag kunna ägna en hel text åt att bara beskriva hur vi står där och ser solen sjunka ned i havet framför den vackraste ö jag vet.