De senaste åren har jag bott i lägenhet. Jag har sagt till mig själv att det passar mig bra. Ingen snö att skotta, inga hängrännor att rensa, ingen källare som står och blir fuktskadad. Lägenheter är praktiska för oss som inte är så praktiskt lagda.
Men det har legat där och grott ändå, ett litet frö. Att få kliva ut genom dörren och landa direkt på sin egen gräsmatta. Att få beskära sina egna äppelträd. Att få spela musik lite för högt och köra diskmaskinen efter midnatt utan att undra vad grannarna ska tycka.
Så nu äntligen är det dags. Två familjer ska bli en bonusfamilj och en träkåk från förra sekelskiftet ska plastikopereras. Inga stora åthävor, bara lite fillers och syrabehandlingar, kanske ett diskret litet lyft. Ett åldrande hus kräver ödmjukhet och respekt. Någon har för mycket länge sedan placerat en dörröppning här, ett fönster där. Någon har lagt takpannorna till rätta och bestämt var murstocken ska stå.
Det uppstår en del frågor när man köper ett hus. Man kan till exempel undra om vi ska riva väggar och skapa öppen planlösning, rymd och ljus som strilar över gemensamma ytor för socialt umgänge. Men åh, inte alls. Tvärtom monterar vi upp de innerdörrar som står på vinden. Öppen planlösning gör sig bra på bild men är ett gissel för människor som ska bo i bostaden. En vill laga mat i köket så det osar och fräser och spela hög musik för att överrösta diskmaskinen. En vill kolla på teve. En vill öva på pianot. Två vill spela tevespel. En vill läsa läxor. En vill riva och slita i de där heltäckningsmattorna så dammet yr. Innerdörrar är en välsignelse för alla hem.
Man kan spekulera i om vi ska inreda i sekelskiftesstil. Lyssna på huset? Känna in rummet? Platsbygga köket med speglar på alla skåpluckor och spika upp pärlspont och sätta in tidsenliga fyrkantiga porslinshoar? Men äsch, vi struntar i det. Jag gillar inte pärlspont och tycker att speglar på köksluckor är en styggelse. Jag har hört att man kan få inreda sitt hus precis som man vill ha det. Med släta luckor och vitt 15-centimeterskakel till exempel. Om man nu råkar gilla det.
Man kan fråga sig hur vi ska orka renovera helt själva, sex sovrum, ett kök, ett badrum, fyra toaletter, en källare, två vardagsrum och ett kontor. Men åh, det är inga problem. Vi tar ett rum i taget. River ut heltäckningsmattor och plastmattor och skrapar vävtapet. Första etappen blir köket. Ett slitet 70-talskök ska få gå i pension. Diskbänken får vara kvar. Planlösningen likaså. Det blir en kärleksfull ansiktslyftning.
Man kan problematisera det här med att barnen är så gamla. Tonåringar och nästan vuxna. Om några år har de flyttat ut och då sitter vi där ensamma i en enorm villa, då ångrar vi väl allt jobb med renoveringen, då känns det väl bra snopet, då kommer vi väl gräma oss? Men icke då. De kommer att ha varsitt rum när de kommer och hälsar på. Vi kommer att ha plats för partners och barnbarn och jular och midsomrar. Vi kan husera släktingar från fastlandet som äntligen kan hälsa på utan att ta in på hotell.
Man kan fundera på om jag kommer att ångra att jag skrev den här krönikan när jag står och spacklar och slipar för hundrade kvällen i rad och svetten kliar i hårbotten och tånaglarna är blå för det är svinkallt på golvet och barnen klagar på att bredbandet inte funkar och på att ingen har lagat någon riktig middag och det värker i korsryggen och målarfärgen verkar ha tatuerats in permanent på mina händer. Kommer jag att ångra att jag var så kaxigt optimistisk? Kommer jag att ångra att jag trodde att det skulle funka att renovera en enorm villa och leva i den samtidigt?
Med största sannolikhet är svaret ja. Jag kommer att ångra att jag var kaxig. Jag kommer att ångra att jag trodde att det skulle bli lättsamt och roligt. Men jag kommer inte att ångra att vi köpte det här huset. För det var kärlek vid första ögonkastet. Jag gick runt i alla rum och såg heltäckningsmattorna och plastmattorna och vävtapeterna och det brunmurriga köket, men när jag blundade såg jag hur det kommer att bli.
Inte perfekt. Inte stilrent och påkostat och smakfullt. Bara precis som vi vill ha det. Det kanske kommer att fattas en list här och där. Kanske blir det lite dragigt och kallt trots vårt nya dyra uppvärmningssystem. Kanske orkar vi inte riktigt ända in i mål med golvslipningen i alla rum. Men det kommer att bli fantastiskt fint. Och det kommer att vara vårt.