Det är den tiden på året som gör ont. Ja visst gör det ont när kroppar brister och så vidare. Det är den tiden på året då vi skickar Gyllene Tider-låtar till varandra, vi från det gamla gänget. Det är den tiden på året som påminner oss om att vi en gång var unga, fria och sorglösa. Och på Sudret lyssnade man på Gyllene Tider på våren. Så var det bara.
Det är som ett kroppsminne nästan, som aktiveras varje vår. Plötsligt minns man vad man gjorde alla andra vårar när knopparna slog ut och när det luktade såhär som det luktar nu.
Och man går runt och längtar. Jag längtar till Rone och jag längtar till den där våren när jag var arton och jag längtar till våren 2018 eller egentligen vilken vår som helst som inte innefattade en global pandemi. Men mest av allt längtar jag hem, som vanligt. Till Näsudden och diket med alla gullvivorna.
På min pappas 52:a vår åkte vi till Luleå, han och jag och min farbror och hans fru. Vi reste med bil och det var sannerligen en upplevelse att i vårtid få åka från norr till söder och därmed följa våren. När vi lämnade Luleå var gräset knappt grönt. I Uppsala hade träden slagit ut. Femton år var jag då och det blev pappas sista vår.
Tänk om varje vår kunde fungera som ett slags loophål. Så man kunde åka tillbaka i tiden till de där vårarna man saknar. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få sitta i den där bilen igen. Vara femton år och lyssna på Gyllene tider i min bärbara cd-spelare och känna att livet är perfekt. Pappa hade varit sjuk, men blivit frisk igen och satt där bredvid mig i baksätet, ivrigt pratade, kanske om renarna vi såg längs med vägen. Han var mycket fascinerad. Hade förmågan att bli uppspelt som ett barn fast han var femtio bast.
Tänk om vi hade vetat då, att det var hans sista vår. Kanske anade han, kanske kände han att den fanns kvar i kroppen, cancern, men det sa han ingenting om. Och jag var så glad och lättad att den första cancern framgångsrikt hade behandlats, att det var över. Jag var alldeles alldeles sorglös i den där bilen. En sista sommar fick han sen och i september samma år dog han.
Vilken vår som helst kan egentligen vara ens sista. Så jag antar att det är bra att man minns dem. Antar att det är bra att det finns knoppar som slår ut och hägg som doftar och minnen som väcks till liv. Även om det kan göra för jävligt ont ibland.