Jag vet inte själv vilken av alla gånger som känts värst. Tennistränaren som tryckte sitt kön mot oss så att vi båda (tjejer) slutade. Träslöjdsläraren som så fort han kom åt tryckte in mig mot träbänken och viskande pratade i mitt öra. Mannen på bussen som hade sin hand mellan mina vettskrämda barnsben eller killkompisen som fick sova över och helt plötsligt hade händerna innanför t-shirten omslutande mina bröst. De pojkar på lågstadiet som nöp oss i blygdläpparna och de ännu inte existerande "brösten" när vi lekte kull eller alla män ute på dansgolven som ansett att min kropp är deras att bestämma över.
Eller så är det rädslan. Att jag reagerar instinktivt när män på tåg, buss eller på gatan vägrar slita bort blicken. Den där vana otrygga jävla känslan som begränsar. Som får livsutrymmet att krympa. Som tvingar oss till att vara vaksamma när det är mörkt ute, att hålla uppmärksamheten på omgivning i stället för på nya idéer. Att hålla nycklar mellan fingrarna på vägen hem, byta skor till några som går att springa i, låtsas prata i telefonen och messa när vi kommit hem. Och allt det gör vi med vetskapen att det mest troliga trots allt är att vi blir utsatta i det egna hemmet.
Jag vet inte vad som är värst. Men det jag vet är att jag så innerligt önskade att alla män, ja, alla män skulle ha tagit tillfället i akt och lyssnat på kvinnors rädsla, berättelser och utsatthet. Och att de sedan skulle rannsakat sig och gjort #metoo till ett verktyg för att synliggöra sina egna och andra nära mäns tafsanden, övertalningar, tjat, utnyttjanden och övergrepp (för att inte prata om alla gånger killkompisarna gått över gränser utan att någon agerat).
Nu vet vi att fyra av fem kvinnor i Sverige utsatts för sexuella trakasserier. Att två kvinnor i timmen anmäler misshandel av en man. Att var fjärde barn utsätts för ett sexuellt övergrepp när de växer upp, majoriteten flickor. Att en våldtäkt i timmen anmäls. Så många utsatta – betyder så många som utsatt. Ingen kan längre säga att vi inget visste, märkte eller gjorde efter #metoo. Så tänkte jag. Så hoppades jag. Men nu vet vi hur det blev. Hur nästan ingenting har förändrats fem år senare. De 65 uppropen med berättelser om allt från sexistisk jargong till grova våldtäkter föll i glömska.
Fem år senare sitter jag därför och funderar på om det blev som jag hoppades den där dagen när allt började. Men allt jag ser framför mig är alla de där männen. Alla de hundratusentals kvinnornas namn och ansikten ser jag inte.
Några få män dömdes till ansvar för övergrepp som blev uttalade under #metoo. Rättegångarna mot kvinnorna som dömdes för förtal pågår än.
Före #metoo visste knappt någon vad brottet förtal var eller vad det handlade om. Sedan några år tillbaka möter jag tjejer på gymnasiet som aldrig vågat anmäla våldtäkterna de utsatts för därför att killen som våldtog dem hotat med förtal om de berättar. Så de tystnar. Vågar inte anmäla. Vad #metoo bidragit till i tjejernas fall? Att deras förövare har ännu ett verktyg för att tysta dem. Därför måste vi orka lite till. Orka berätta för unga att de aldrig någonsin kan bli dömda för förtal när de berättar om utsatthet och övergrepp för en nära krets av familj och vänner. Att de aldrig kan dömas för förtal för att de anmäler brott till en myndighet. Berättar för en lärare. Och framförallt måste vi orka säga det igen och igen. Det var inte ditt fel. Skammen är inte din att bära. Den var aldrig din.
Vi måste orka tro att män visst bryr sig. Att de också är förfärade över vidden av utsatthet. Och att de vill göra allt för att få slut på det. Göra gator trygga också för tjejer och kvinnor. Att de förstår hur just deras kropp på en gata i natten kan uppfattas skrämmande för henne. Att de säger till kollegan, vännen eller lagkamraten som uttrycker sig sexistiskt eller nedlåtande om kvinnor. Slutar skratta med. Vägrar vara del av en kultur som så länge förminskat berättelser om utsatthet och tystat. Vi måste orka tro på det. Och vi måste tro på kvinnor som berättar. För om inte vi – vem ska då?