Vi har börjat kolla på Robinson. Hela familjen underhålls väldigt av programmet. I årets säsong finns en deltagare som vi alla tagit lite extra till våra hjärtan. Kristove (han heter så) är en man i 45-årsåldern med hästsvans och ett milt leende. Kristove arbetar som hypnotisör, coach, healer, mindfulnessinstruktör, hälsovägledare och mycket mer. När deltagarna är hungriga och de har förlorat en tävling säger Kristove milt "men var är vi nånstans hörrni?".
"På Fiji", svarar de andra i kör och genast lättar stämningen. Kristove lever i nuet.
Jag märker att Kristoves tankar mer och mer även börjar slå rot hos mig. Som morgonen när nyheten kom om att Almedalsveckan ställs in och tankar om de förlorade pengarna, både personliga och andras, låg som en blöt filt över mig. Då lyckades jag faktiskt fokusera om och istället hamna i en äkta och uppriktig glädje över buketten med vitsippor som står på vårt bord. Javisst förlorar vi pengar, MEN VAD HAR VI HÖRRNI? Vi har vitsippor på bordet!
Den där kalla, nästan förtvivlade känslan man drabbas av när man tänker på VIDDEN av det här viruset! Det är nog nyttigt att vara i den känslan ibland, viktigt att ta in det som sker. Men man måste också ta sig därifrån. Fokusera om. "Var är vi, hörrni? Vad har vi?".
Har man svårt att relatera till just Kristove kanske man känner något barn som man kan ta rygg på. Barn är bra på såna här grejer som globala pandemier. Dels stjäl deras behov fokus från en, då man ständigt måste laga mat, hitta laddare, lösa konflikter samt underhålla dem så att de inte blir zombies i teknikdjungeln. Man hinner inte tänka på virus helt enkelt. Men deras sätt att bemöta allting är också väldigt skönt. Varje dag frågar de om mommo, Rune, fammo, faffa, Günther, Kent eller Ani har blivit sjuka. Nej, svarar vi. Bra, svarar de och sedan är det bra så. Deras förmåga att lägga fokus på det absolut viktigaste och sedan kunna släppa det, är avundsvärd.
Som vuxen är det dock svårt att inte oroa sig för den dagen då vi måste svara annorlunda på den där frågan. Svårt att inte oroa sig för när även nuet blir svårt att hålla fast vid. Jag önskar att jag hade Gud nu. Det hade varit skönt att få lägga allt det här i någon annans händer. Men vad har jag, hörrni? Jag har Kristove. En 46-årig hypnotisör från Kisa med dille på carpe diem. Och vitsippor på bordet!