I snart ett års tid nu har Camilla Läckberg pratat om sin vikt. Om hur hon var smal och vältränad först och sedan gick upp i vikt. I början handlade det om hur beklagligt det var att hon hade gått upp. Om att hon mådde dåligt över den nya vikten och verkligen snart skulle ta tag i det. Hon ville må bra och det skulle hon göra igen, bara hon tog ansvar för sin hälsa och blev smal igen. Hon ursäktade sig, helt enkelt.
Sedan kom kritiken. Camilla Läckberg anklagades för att sprida skeva ideal när hon hela tiden tjatade om hur dåligt hon mådde med den nya vikten och hetsade om att hon skulle bli smal och glad snart igen. Varför älskade hon inte sig själv som hon var? Varför kunde hon bara vara lycklig om hon var smal?
I den senaste intervjun jag hörde pratade Camilla Läckberg om att hon mår dåligt över att vara en så svag människa som bara kan må bra i sin kropp när den är smal. Hon berättade att hon har gått i terapi nu, för att försöka älska sig själv oavsett hur hon ser ut. Hon ursäktade sig.
Camilla Läckberg mår alltså dåligt för att hon mår dåligt. Camilla Läckberg ursäktar sig för att hon ursäktar sig. Ett väldigt vanligt fenomen när det gäller kvinnor och kanske allra helst när det gäller våra kroppar.
Kvinnor har naturligt hår under armarna. Om vi inte tar bort det så anses vi äckliga och onaturliga. Om vi tar bort det kan vi anses som svaga och ägda av den manliga blicken.
Kvinnor åldras naturligt. Men idealet vill ha oss unga och släta, särskilt om vi vill tas på allvar. De kvinnor som väljer att till exempel använda botox mot rynkorna får behålla sina positioner, men beskylls också för att springa patriarkatets ärenden, sprida onaturliga ideal och så vidare. Damned if you don, damned if you dont, helt enkelt.
Helst av allt kunde man önska att Camilla Läckberg kunde må bra och vara nöjd med sig själv oavsett sitt utseende, men att kräva det av en kvinna är orättvist och snudd på omoraliskt då vi från att vi föds till i princip när vi dör, systematiskt intalas att vi behöver förändras, förbättras, förminskas. Det minsta man kan begära då, är att få vara ifred. Så jag önskar Camilla Läckberg frid. Frid från frågor och tyckande och dömande och ömkande. Frihet att vara så smal eller tjock som hon vill och kan. Och så önskar jag att den här texten är den sista texten någonsin som skrivs om en kvinnas vikt. Att vi sätter punkt här.