Jag har ett BMI på över 50, det betyder att jag har grav obesitas. Jag tror jag har bantat sedan jag gick i högstadiet. Inte för att jag var tjock eller så men jag har alltid känt att jag behöver banta. När jag tittar tillbaka på en del gamla bilder kan jag se att jag nästan ser utmärglad ut. Det har varit den ena märkliga dieten efter den andra. Jag hittade en gammal anteckningsbok från 1993 med recept jag skrivit ner, ett av dem var Dansk bantning, ett kostschema som jag följt under någon period: Frukost: kaffe, en halv grapefrukt och 2 teskedar jordnötssmör. Lunch: 5 saltade kex och cheddarost. Middag: 2 hotdogs och en kopp glass. Vad var det för jäkla diet och var har jag fått det ifrån? Det finns också ett recept på en soppa med vitkål och lök, man ska byta ut alla måltider mot soppan och det utlovas att soppan bränner mer energi än den ger. Jag minns att man satt på toa hela dagarna när man höll på med den här soppdieten.
När man hade gått ner ett antal kilon och var trådsmal fick man omgivningens gillande. Man var duktig och snygg. Ingen berättade för mig då hur farligt det är att banta, att man rubbar kroppens viktbalans. Efter varje bantning gick jag upp i vikt igen och för varje gång även några extra kilon till. Viktuppgången bara skedde utan att jag visste hur. Som moteld satte jag in Viktväktarna, Itrim, viktminskning i grupp, 5:2, KBT och jag vet inte allt. Men vikten gick, sakta men säkert, stadigt upp igen till dagens sjukliga övervikt.
Obesitas är fortfarande ett tabubelagt område att prata om, det ses inte som en sjukdom utan som något skamligt. Man tas inte på allvar. Många vill såklart väl när de säger:
– Du är fin som du är!
– Det är insidan som räknas!
Sådana här uttalanden visar också att obesitas fortfarande för många handlar om utseende, inte om sjukdom. Just det här med insidan är intressant, det är just insidan som tar stryk av all extra fettvävnad, alla inre organ som har det kämpigt och alla följdsjukdomar som det ger.
Socialt påverkas man också mycket av obesitas. Man får inte plats i en flygstol eller i Destination Gotlands vilstolar, man kan inte gå promenader, få på sig bilbälten i bilar. Jag är ofta rädd för att sätta mig ner för jag vet inte om jag kommer upp igen, från pinnstolar, trädgårdsmöbler, toaletter, filten på stranden. Med obesitas undviker du alla sociala sammanhang som har med mat att göra och det är ju nästan alla!
Nu har jag, med sjukvårdens hjälp, bestämt mig för att komma ur de här problemen en gång för alla. Det är en tuff resa. Listorna jag skriver om allt som är svårt att göra när man har obesitas hjälper mig att hålla ut.
Obesitas är en folksjukdom. Vi måste våga börja prata om det så inte fler hamnar i min sits.