Är det för att man liksom vet med sig att man inte var helt hundra då när de föddes och man var nybörjare? Att man liksom minns alla misstag man gjorde med plågsam tydlighet. De tjatar ju aldrig heller, äldsta barnen. De tjatar inte och de gnäller inte utan de uttrycker, ofta FÖRSIKTIGT, sina önskemål och behov.
Och PANG påminns man om alla småsyskon som kom efter och alla timmar i soffan framför "Karlsson på taket" där hon fick vänta, första barnet, medan man nattade eller ammade eller vyssjade någon gråtande bebis.
Och när väl bebisen hade somnat, så var man så trött så trött. Inte mycket energi fanns över till storasyster då. Och hon fick lära sig att roa sig själv. Lära sig att vänta. Lära sig att vara duktig. Precis som alla andra storasyskon på jorden.
Alla minnen, alla stora dagar i hennes liv, jag minns dem förstås. Minns första dagen i skolan, minns när hon lärde sig cykla, tappade tänder och fick kompisar. Men alla hennes viktiga dagar är också kantade av...annat.
Småsyskon och stress och kaos. Första luciatåget, vad ljuvlig hon var, i det arla morgonljuset med de ljusa lockarna och de förväntansfulla ögonen. Men det var också då som bebisen skrek så mycket och vi hade fullständig panik där på förskolans innergård.
När så äntligen småsyskonen vuxit upp och man liksom raglar ut ur småbarnsdimman, sliten, men redo, ja då är de stora, första barnen. Har massa kompisar. Tycker att man är pinsam och har liksom inte behov av ”mammatid” längre utan vill hellre måla mangaserier och vara med sin kille.
Och vips så har femton år gått. Och föräldraskapet är inne i ännu en helt ny fas och man är exakt lika mycket nybörjare nu som när hon föddes för fortfarande är hon det första barnet. Sedan många år har man lärt sig att det är viktigt att kunna be sitt äldsta barn om ursäkt. För det är alltid det äldsta barnet som får lida för ens inkompetens.
Men hon får också allt hon vill ha. Och man avfärdar henne aldrig, för åren har lärt en att det hon säger är av stor vikt. Hon är ju den som lär en, längs med vägen, hur man är förälder. En gång gjorde hon en till förälder och resten av sitt liv kommer hon att gå bredvid en och visa vägen framåt. Samtidigt som vi försöker hjälpa henne på vägen mot att bli sin alldeles egen. Det är ett samarbete mer än något annat, relationen till det första barnet.
Och nu fyller hon femton och allt hon vill ha, det ska hon få. Om det så är en stjärna från himlen hon önskar sig, så ska jag plocka ner en åt henne.