Den här sommaren skulle jag måla fönster. Jag vet inte hur många gånger vi har målat fönsterna på södergaveln men nu var det dags igen. Jag var riktigt taggad faktiskt, det är ju härligt att vara ute och måla. Hemmansägaren var väl lite skeptisk:
– Du vet hur det blir, det kommer en massa andra saker emellan och du kan inte säga nej och sen blir det inget målat!
Men den här sommaren var det annorlunda. Jag träffade en gammal klasskompis på en fest, Conny, vi har inte setts sedan vi slutade nian för över 40 år sedan. Conny har jobbat med fönster hela livet och han peppade mig och kom med goda råd och tips. Jag tänkte att jag i vanliga fall ofta tar mig vatten över huvudet när jag ska göra någonting och att allt slutar i kaos. Nu skulle jag ta ett fönster i taget, inte riva ur alla på en gång och sedan leva med fladdrande plast i över ett halvår och sedan behöva sätta i fönsterna igen på hösten, omålade. Nej, nu hade jag en plan!
Den dagen jag öppnade kartongen med fönsterparaplyet jag köpt kom sonen hem med en liten vildkattsunge. Han hade hittat den under några lastpallar i en ödeladugård. Ungen var utsvulten och argsint. I stället för att åka och köpa fönsterfärg fick jag åka och köpa kattvälling och nappflaskor. Det tog inte många minuter innan vi hade fått den lilla handtam. Vi döpte henne till Alice eftersom hon hittades på Alice-dagen. Jag ringde Kattstödet men de hade fullt och kunde inte ta emot fler kattungar. Vi lyckades lokalisera Alice mamma och syskon och jag lånade en kattfälla av Kattstödet och sedan åkte jag morgon och kväll med mat till kattfamiljen för att försöka fånga in fler katter. En unge till fångades in, den skrek och var ledsen och ville inte äta, bara sitta bakom tvättmaskinen och gråta. Jag oroade mig och var uppe på nätterna och försökte få i den mat. Ryktet gick att jag hade startat ett eget Kattstöd. Det kom fler och fler föräldralösa och förvildade kattungar till Miens kattstöd, folk kom med dem i kartonger och tvättkorgar. Jag tämjde ungar, diskade flaskor, blandade välling, matade, gjorde rent alla kattlådor, torkade upp olyckor och bokade veterinärtider alla dygnets vakna timmar. Alla som kom hem till oss fick sitta med en liten fräsande boll invirad i en handduk och försöka socialisera dem. Jag läste på nätet hur man lär dem äta fast föda och tvångsmatade dem sedan med köttfärs var tredje timme tills de lärt sig äta själva. Efter den femte ungen fick jag säga nej till fler, även om det gjorde ont i hjärtat. Vid det här laget hade våra egna, vuxna katter fått nog av alla jobbiga småkatter och flyttat ut:
– Nu ger vi satan i det här! sa de och vägrade komma in och då oroade jag mig över det.
Ni kan inte ana hur populär man är när man har kattungar. Folk hörde av sig från när och fjärran och ville komma och leka med ungarna, Miens Skansen hade startat. Regniga dagar kunde jag ha upp till fem olika sällskap som kom, jag hann inget annat än att städa, bjuda på kaffe och dela ut glass och kattleksaker. Ni som läser det här och har varit hos oss i sommar ska inte alls ha dåligt samvete, varje enskilt sällskap kunde ju inte veta hur många andra som varit där samma dag. Det är ju också fint att det finns ett sånt engagemang men det gick faktiskt så långt att varje gång jag hörde en bildörr slå igen ute på storgården och förstod att ett nytt sällskap var på ingång så fick jag tryck för bröstet.
När sommaren var slut så hade alla småkatter fått nya, kärleksfulla hem. Men tyvärr Conny, inte ett enda fönster blev målat.