"Tydliga stigar bildas i skogen, av människor eller djur. Rådjur, rävar och myror som instinktivt vet vilken väg som är bäst att gå."
I skogen vet man vad man kan förvänta sig. Varje år slår bladen ut. Varje år kommer svampen, blommar vitsipporna, liljekonvaljerna och rallarrosen. Tydliga stigar bildas i skogen, av människor eller djur. Rådjur, rävar och myror som instinktivt vet vilken väg som är bäst att gå.
Skogen är ett tydligt kretslopp som jag förstår mig på. Allt sker i tur och ordning, en ordning som jag har lärt mig nu. Varje år bjuder dock alltid på lagom stora överraskningar. Som all svamp i höstas! Eller den våren när det kom ovanligt mycket violer. Förra våren hittade jag ett litet Stjärnljus under en tall. Jag kan inte minnas att jag sett ett sådant förut och nu har jag läst att de inte är så vanliga på Gotland. Jag går förbi stjärnljuset varje dag. Väntar på att den lilla knoppen ska slå ut. Under vintern har jag bevakat en björk som snöplogen mejade ner i vintras och till min glädje överlevde den och står nu i full prakt.
Men det är ändå skogens tydlighet, förutsägbarhet och tydliga ramar som jag mår så bra av.
Ovan taket som tallarna och lövträden bildar, får himlen gärna bidra med moln. Jag blir orolig av knallblå, oändlig himmel. Regntunga skyar är de bästa. Tydliga, begränsande. Precis som mörker. Ljus är så gränslöst. Ger oändliga möjligheter. Det vill inte jag ha. Jag vill ha de ramar och begränsningar, som mörkret erbjuder.
"Det måste ju bero på att dina tankar är så vilda att de behöver fysiska ramar", sa min vän, fyrkantig till sin natur. Hon älskar öppna landskap, solsken, havet, ljust och fräscht, plana ytor, öppen planlösning. Medan jag och min adhd-hjärna vill ha allt det där andra. Jag gillar inte ens havet, som ju är otroligt oförutsägbart.
"Jag gillar inte ens havet, som ju är otroligt oförutsägbart", skriver Jenny Persson i veckans krönika.
Dock har jag läst att många personer med adhd gillar att bada och det gör ju faktiskt jag också, under kontrollerade former. I badkar eller pool. Det verkar handla om känslan av att omslutas. Lugnas ner. Precis som skogen omsluter och lugnar mig.
Allt behöver förstås inte handla om diagnoser. Det kan ju också handla om hur man vuxit upp, vad man vant sig med, eller vad ens hälsa, psykiska tillstånd eller personlighet helt enkelt behöver. Vissa verkar behöva höghus, asfalt, liv och rörelse för att känna sig trygga. Jag behöver tallar. Förutsägbarhet. Kretsloppet som går runt, runt. Samhörigheten med andra varelser än människor. Rummen som bildas i en skog. Lövtaket, eneväggarna och gräsgolvet. Stigarna och suset.