En vän från fastlandet ringde från bilen en sen eftermiddag, han var på väg att hämta sin dotter som var hos en kompis och lekte efter skolan.
Jag vet inte om han använde handsfree eller om han höll luren mot örat. Handsfree tror jag för det sprakade så in i norden att jag knappt hörde vad han sa.
Vi hörs då och då, inte jätteofta men ibland ringer vi varandra och uppdaterar oss om läget. Hur är det med kärleken? Hur går det på jobbet? Har du haft nån semester? Går bilen bra?
En gång i tiden umgicks vi mycket och ofta, drack pilsner, skrattade och levde livet glatt, men kom också nära varandra i de största av funderingar och frågor.
Men så blir det som det blir. Åren går, man går åt skilda håll, bor på olika orter och hörs allt mer sällan.
Men varje gång vi ses och hörs är det ändå något som gnistrar. Lika härlig är känslan varje gång den tar mark.
Jag tänkte jag skulle uppdatera dig om läget, sa han. Läkarna ger brorsan fem, sex månader. Högst. Den begravningen blir inte rolig att gå på. Sa han.
Fan, sa jag.
Men han är ändå vid gott mod. Som att han väljer det glada istället för att vara bitter, sa han.
Fan, sa jag. Igen.
Livet ger och livet tar, ibland mitt i steget. Som när ännu unga människor inte riktigt tillåts komma fram. När kräftan sliter sönder det som var fint, när det som var vänskap, broderskap, blodsband och kärlek i ett knäpp av fingrarna rycks undan.
Plötsligt en dag var den där, sjukan. Sargade och slet och lämnade de berörda närmare förtvivlan än hopp. Vi pratade mycket om det sist vi sågs, om medicinering och om känslor helt utan hud.
En dag fanns det inte längre något att göra. Behandlingen avbruten. Väntan är det enda.
Jag frågade hur känner du dig, hur mår du och han svarade att det nog inte riktigt sjunkit in ännu, helt nyligt var beskedet och svårt att riktigt ta till sig, sa han.
Han har ju alltid funnits, brorsan. Och snart kommer en tid då han inte finns. Hur konstigt är inte det? Sa han inte, men tänkte säkert.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag sa: Fan, alltså!
Och jag hörde hur han körde genom den svenska vintern, jag tänkte att jag satt bredvid i bilen och såg upplysta lägenhetsfönster bakom vilka människor bor med sina skratt och sina sorger.
För att hämta sin dotter körde han och det var ändå en fin bild mitt i all tyngande svärta.
Vi sa sköt om dig och kram och sedan lade vi på. Jag kunde inte låta bli att undra vem som ringer nästa gång han ringer.