Vill börja med något ljust och positivt, för lite längre ner i krönikan mörknar det.
På golvet vid bortre delen av matbordet, i två stora fönster mot havet, står en mängd miniväxthus för gurka, tomater, paprika, persilja och ett stort antal blommor... Snart utomhus!
Utanför affären i Burgsvik träffar jag den makalöse redaktören Anders R Johansson från Hellvi, som är ute och distribuerar sitt livsverk Haimdagar. Jag öppnar mitt 72 sidor tjocka exemplar på måfå och läser:
”Läsåret 1940-41 undervisas 4339 elever i den gotländska landsbygdens 102 skolor. Alla socknar hade minst en skola, utom Hejnum. Barn i Hejnum fick sin undervisning i grannsocknen Bäl”.
Varför tappar vi män håret? Jag har alltid undrat. Därför ska jag se tv-dokumentären om manligt håravfall. Själv låter jag mina hårrester växa vilt, för jag vill ha samma frisyr som Boris Johnson, Englands förre premiärminister. Jag är på god väg.
Rubrik i GT:”Hög regionchef anmäls för trakasserier”.
En riktig ”soppa” med flera inblandade inom Region Gotlands toppskikt. ”Trakasserier, kränkningar och mobbing, som ”lett till ohälsa och kroppsskada”. Arbetsmiljöverket och Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål vid Åklagarmyndigheten har kontaktats.
Och vad händer nu, det vanliga? Höga chefer sparkas och kan sen kvittera ut höga avgångsvederlag.
Så brukar det vara.
Svart morgonrock och kritvita ben i stövlar. Snöstorm och minusgrader. Morgontidningen dyblöt.
”Än är det vinter kvar säger mor”, sjunger jag och läser samtidigt SMHI:s rapport för de närmaste tio dagarna:
Snö, regn, blåst max 5 grader.
Ja, mor har rätt!
Till slut orkar hon inte längre. Hon har ont, sover dåligt och promenader längre än tio meter fungerar inte.
Jag skrev om det i förra veckans krönika, det handlar om min hustrus (sambo) mystiska sjukdom. Kraftiga smärtor, mest i högra benet. Hon har sökt vård på vårdcentralen och blivit behandlad med kortison. Det har inte hjälpt.
Denna snöiga och kraftigt vindstarka onsdagen åker vi till Akuten. En timme senare hem igen med recept på kraftigt smärtstillande piller.
Vi, i synnerhet hon, håller tummarna.
En god vän skriver:
”Idag var jag på lasarettet och tog ett cellprov. Säkert inget allvarligt, men det står på kallelsen till återbesöket nästa vecka att jag bör ta med mig en nära anhörig som ev. stöd. Sällan har det känts så tomt utan en partner vid min sida”.
Hade jag varit tillräckligt religiös hade jag bett en bön.