Jag står mitt i en manifestation mot kvinnohat under Almedalens andra dag. Det är nästan precis ett år sedan Ing-Marie Wieselgren mördades bara ett tiotal meter från platsen vi står på. Hon som i sin profession som psykiatrisamordnare mördades på grund av just det. Av en man med sådan psykisk sjukdom att han dömdes till rättspsykiatrisk vård för mordet. Men kanske också för att hon var kvinna. En kvinna med en yrkesroll som gjorde henne till någon mördaren valde ut. Henne, Ing-Marie, bland andra kvinnor han också sett ut som eventuella offer.
Talare på manifestationen är framförallt alla partiers kvinnoförbund. Alla utom Sverigedemokraternas. Det både känns och är symtomatiskt.
Att kunna samla (nästan) alla partier runt en fråga. Att ge micken vidare till nästa talare som också hon beskriver hur hatet och hoten blivit grövre och som framförallt handlar om grovt sexuellt våld när hatet drabbar kvinnor. Och det är där någonstans det börjar skava rejält i mig. För om en, som jag, under många år skrivit, debatterat, krävt förändring och öppet i olika forum talat om mäns våld mot kvinnor, om sexualbrott och om jämställdhet – ja då har en fått hat och hot.
Och det kommer framförallt från ett håll. När då företrädare för Liberalerna, Moderaterna och slutligen Kristdemokraterna går upp en efter en och pratar om vikten av att få stopp på hatet mot kvinnor som förpestar samtalsklimat och tystar kvinnor, då blir det till slut omöjligt att stå kvar.
Jag fylls av en sådan vrede och sorg att jag fysiskt måste flytta på mig. För det är ju just de tre partierna som sålt sina själar och sina liberala värderingar och sett till att de som hatat och hotat mest fått den informella makten i svensk politik.
Jag vill likt Greta Thunberg vråla ”hur vågar ni?!” Hur vågar ni stå här framför kvinnoorganisationer och oss som under så många år fått hat och hot från just de som ni valt att sätta er i knät på? Hat och hot som kommit direkt från Sverigedemokraternas informationskanaler, från nätforum och nättidskrifter kopplade till Sverigedemokraterna. Hat som varit direkt orkestrerat och samordnat och kommit i mängder från män som säger sig rösta på Sverigedemokraterna eller som tydligt stödjer partiet genom banners och flaggor. Och det är ingen slump.
SÄPO har kartlagt de största hoten mot Sverige och där återfinns ensamvargar som radikaliserats på nätet, högerextrema män som hatar kvinnor. För i den högerextrema logiken är feministiska kvinnor förrädarna. Det är feministerna som förstör landet med ”multikulturella ideal” som både innebär en uppblandning av ”ras” samt ett försvagande av män. Kvinnor ska enligt det högerextrema och konservativa idealet stå i köket, ta hand om barnen och framförallt föda vita ariska barn. Därför anses feminismen vara ett sådant hot där riktiga män förvandlas och nationens själ förgås. Ing-Marie Wieselgrens mördare var just en sådan SÄPO varnat för. En ensam man som radikaliserats. Högerextrem och kvinnohatande. Och dessutom med psykisk sjukdom. En livsfarlig cocktail.
Allt det här tänker jag på när jag står där och lyssnar. Lyssnar till det finaste vi har: samtal över blockgränser, enade kring en fråga, ståendes med en mick i handen på ett offentligt torg. Den demokratiska rättigheten vi har lyxen att kunna få njuta av här i Sverige generellt och på Gotland specifikt. Ett land och en plats som jag älskar. Och samtidigt: dubbelmoralen, skenheligheten och det ofantliga sveket att prata om vikten av att få stopp på kvinnohat med ena handen och med den andra föda det monster vi är många som tvingats möta.
Det gör ont. Ont därför att det känns hopplöst. Ont därför att vi är så många som drabbats av hat och hot som en konsekvens av att vi driver frågor som handlar om mänskliga rättigheter. Ont därför att vi står där för att en man valde att ta en kvinnas liv några meter bort. Det gör ont. Men vi, till skillnad från Ing-Marie Wieselgren, finns kvar. Det gör också hennes trösterika ord: ”När jag inte orkar så orkar du. När du förtvivlar hoppas jag för dig också”.
Manifestationen i Almedalen var viktig därför att den påminde oss om något som jag önskar att vi ofta(re) påminner oss om. Att vi orkar för varandra. Att vi är många. Att vi tillsammans är starka och att vi vägrar låta oss tystas.