I halva september går det inte att låtsas och ljuga längre. Sommaren är förbi. Tranorna samlar sig och snart står de på åkrarna i Gothem och trumpetar. Höstsonaten. En klagovisa för alla oss som blir kvar och inte får följa dem söderut till korkekarna i Spanien.
Över det gotländska landskapet lägger sig dimman som en blöt filt. Jag kan tycka att det är rätt mysigt. Då vill jag dricka te och baka bärpajer. Och jag tänker att allting är relativt. Det finns alltid det som är värre. Mest går just nu tankarna till astronauterna som är strandade på ett rymdskepp. Det som skulle varit en kort tripp på åtta dagar till ISS för Suni Williams och Butch Wilmore kan bli ett halvår eller mer. På nätet har jag sett hur de har det ombord. Deras hår står rakt upp medan de dag efter dag tvingas sväva omkring viktlösa i sin farkost. Tidigast i februari nästa år kan de få en returbiljett hem till jorden och kamma till sig. Då känner i alla fall jag att lite dimma över åkrarna inte är mycket att klaga på.
I väntan på den gotländska hösten kan man antingen kämpa mot mörkret. Eller försöka att se det ljusa som ändå oftast finns där. För mig är naturen alltid medicinen mot stress och press på jobb och hemma. Naturen får mig att leva i nuet. Vända höstdepp mot höstpepp. Till en längtan, efter allt som kommer. Karl-Johan och trattkantareller. Julbak och vinterbad. Alla rönnbären och oxlarna. I år tyngs träden redan av enorma mängder bär. Det tyder på en tuff vinter. Jag har laddat för kylan. Tre kubik ved är kluven och instaplad i vedboden – i väntan på att järnspisen i köket behöver tändas.
Jag vet att årstidsvariationer gör att många hatar just november: Den helt klart ensammaste månaden på hela året. Sällan känner jag mig så vemodig som när dimman rullar in från havet och omsluter mig i ensamhet. Men i år har jag en plan för november. Att boka in roliga saker långt i förväg hoppas jag ska underlätta. Det kan vara en fika med någon. Att ladda frysen med björnbärspaj att bjuda på. Eller att ringa en vän eller flera, och boka in en mini-weekend på något av öns fina semesterställen. Under högsäsong kostar det skjortan för turisterna. I november bara en bråkdel per natt för oss hemmaturistande gotlänningar. Ett kallbad på kilometerlånga Norsta Aurar är min målbild i november.
När löven faller och hösten känns som en blöt filt kryper jag gärna in där under med en bra bok. Läsning är så härligt. Och laddar det egna språket med ord och känslor. Det tror jag att fler män skulle behöva. Jag har en vän som dejtar febrilt på Tinder. Hon är förskräckt över hur många män det är som har en bristande språkkänsla. Hon tycker att språk kan vara så sexigt. Men inte vill hon bli sär bo, eller ännu värre sam bo, men någon som inte ens kan hantera språket.
Själv är jag svag för människor som inte bara är bra på språk och ovanliga ord, utan också har kunskapen bakom dem. När man lämnar in den trasiga båtmotorn och verkstadskillen som den självklaraste saken i världen muttrar: ”Naj fan du, det är allt impellern som har gått”. Eller när hemslöjdsdamer börjar prata om flamskväven. Då gäller det att hänga med i hjärnan. Ord är också humor. Jag har fått fler än en ung sommarvikarie på jobbet att i panik börja snabb-googla just flamskvävnad, när jag sagt att det säkert blir en hel del skriverier om just det i sommar.