Vi blev mer beroende av telefoner, tv-spel och datorer än någonsin det här året. Efter några månader av pandemi, när man liksom började inse VIDDEN av all TID man troligtvis hade framför sig, blev det att vi släppte efter, både gällande oss själva och barnen.
Barnen har i perioder inte fått vara med kompisar efter skolan och alla deras aktiviteter är inställda sedan snart ett år. Det blir ganska många timmar som man behöver ha något att göra, när man går hem efter skolan varje dag och dessutom inte gör någonting på helgerna. Då släppte vi efter med skärmtiden.
Själva satt vi klistrade vid telefonerna under större delen av förra våren. Läste nyheter. Lyssnade på nyheter medan vi städade och lagade mat. Såg på nyheterna på tv om kvällarna.
Senare blev det att allt ens sociala umgänge flyttade in i telefonen. När man inte kan ses så kan man skriva. Jag har pågående samtalstrådar med familj och vänner som det fortfarande skrivs i nästan varje dag. Samtal som pågått under ett års tid nu.
Vi skriver om vad vi gör på dagarna, hur vi mår och vad vi funderar på. Skickar bilder på våra barn och husdjur. Pyser ut vår förtvivlan när allting känns för tungt och ensamt.
Barnen gör likadant, fast på sitt sätt. De chattar i stora grupper och i små. Skickar roliga videos och tiktoks till varandra. Tar tokiga bilder. Skrattar ofta högljutt framför sina skärmar. Kopplar upp sig mot varandra och spelar tillsammans.
I julas ringde vi videosamtal till mormor varje advent. Satte henne mitt på bordet och fikade tillsammans, fast isär. Hon vid köksbordet i Ronehamn och vi runt vårt köksbord hemma i stan. På lucia gjorde vi ett luciatåg för henne och hon grät traditionsenligt, fast på avstånd.
Radio Gotland efterfrågade vad deras lyssnare kommer att minnas allra mest av det här året då vi levt i en pandemi och för mig blir det nog just allt det här. Kontaktsökandet. De evighetslånga chatt-trådarna, videosamtalen och inte att förglömma: utomhusträffarna.
Den iskalla, genomfrusna stunden vid Kovik med vännerna i januari. Hur vi stått och skakat och huttrat men ändå åkt på utflykt igen helgen efter. För det har alltid varit värt det.
Att få ses en stund och glömma oron. Få vara i nuet en liten stund, skratta och ha trevligt. Innan man återvänt hem till huset där man tillbringat så förtvivlat mycket tid och till tankarna som det senaste året har tillåtits vandra längre än vanligt.
Hur vi har sökt varandra, helt enkelt.