Sedan några veckor tillbaka tittar hela familjen på tv-programmet "Elitstyrkans hemlighet". I programmet har ett antal människor fått söka in för att sedan utsättas för en lång rad tester som ska visa på hur det är att vara en del av någon form av elitstyrka. De får inte sova ordentligt, inte äta ordentligt och utsätts för extremt fysiskt och psykiskt pressande övningar.
I ett av avsnitten börjar den där roliga, snälla killen som hållit ihop gruppen och skött sig perfekt från dag ett, att gråta. Han orkar inte mer, men peppas till att fortsätta. Gruppen ombeds att fundera kring varför de är där och killen uppger att han är där för att bevisa för sig själv att han kan. Mot slutet av dagen hoppar han av.
Han säger att han har bevisat det nu och det blir så väldigt uppenbart att han har kommit på att hans problem faktiskt är att han känner att han behöver bevisa något. Han måste vara modig och duktig för att känna att han har ett värde. Och när han insett det så hoppar han av.
Jag tänker ofta på det när olika idrottsmästare omtalas som förebilder. Och såna som bestiger berg. Såna som tjänat miljarder. De där människorna som inte nöjer sig, utan som drivs vidare, måste vinna, måste bli bäst, måste BEVISA SIG, vad är det egentligen de drivs av? Är det egentligen något vi vill att våra barn ska inspireras av? Och är det verkligen tecken på en sund självkänsla?
På 1177 står att läsa om självkänsla: "om du har en stabil självkänsla känner du oftast att du duger bra som du är. Du har en inre känsla av att vara accepterad. Självkänslan har väldigt lite att göra med vad du klarar av att göra". Om svag självkänsla står att läsa: "Om du har en svag självkänsla kan du hela tiden vara upptagen med att försöka göra rätt eller prestera". Tänk om Zlatan hade tyckt att han dög som han var.
Och tänk om alla de där duktigaste, rikaste, MÄSTARNA, egentligen är de som innerst inne är svagast? Tänk om de riktiga förebilderna är de som vet att glädjas åt det lilla? De som inte behöver bevisa något för att tycka om sig själva. Vi kanske borde resa statyer över hon som sprang tre kilometer i torsdags och var nöjd med det? Över han som hoppade av Elitstyrkans hemlighet när han insåg att han inte behövde bevisa något.
Kanske hade hela världen sett annorlunda ut om vi hade haft vettet att salutera de som nöjde sig och inte hela tiden strävade efter mer? Vem vet.