Jag minns min barndoms idioter och hur jag brukade avsky dem. Jag vet, man ska inte kalla folk för idioter hur som helst, men ni vet vilka jag menar. Ungarna som när som helst kunde avbryta, skrika rakt ut i klassrummet, elaka saker, som gjorde en livrädd för att prata högt. Så man tystnade.
De där barnen som studsade extremt våldsamt på Kneippbyns studsmattor. Kastade sig hit och dit, knuffades och brottades. Så man inte vågade hoppa. De där barnen som badade på ett extremt utåtagerande sätt på badhuset. Skrek, skvätte, stänkte, hoppade, bufflade och skrattade rått. Som liksom tog upp halva bassängen fast de bara var tre stycken och tvingade resterande 25 barn att hållas i ett litet hörn för annars kunde man typ drunkna.
De där ungarna som trängde sig i köerna till karusellerna på Torgdagen. Kastade smällare alldeles för nära folk på nyårsafton. Tog sig friheten att recensera och kladda på jämnåriga klasskompisars kroppar så fort de första pubertetstecknen antyddes, trots att de själva hade flera år kvar till någon form av mognad. De som körde mopeder och epor på gränslösa sätt och blev våldsamma på tonårsfyllan.
Dom ni vet!
Jag tänker på hur sällan man märker av såna nu för tiden! Visst har det hänt att barnen utsatts för kommentarer, knuffar, oschyst beteende. Men varje gång det hänt har det tagits på största allvar. Skolan har tagit tag i det och barnet i fråga får konsekvenser. Föräldrar rings upp och så vidare. Är det något mina barn inte berättat för mig, har skolan ringt och att åtgärder vidtagits.
Nu för tiden så står det vuxna runt studsmattorna på Kneippbyn och håller koll. Nu för tiden badar föräldrar tillsammans med sina barn. Nu för tiden är det oacceptabelt med sexuella kränkningar, fysiska kränkningar och verbala kränkningar. Nu för tiden har nästan alla föräldrar några former av tankar om kön och könsroller med sig i sin uppfostran av både pojkar och flickor. Och polisen kämpar på med motorburen ungdom.
Och ibland, när jag läser kommentarer om att "det var bättre förr" och och "romantiken kommer att dö nu när samtyckeslagen är införd" så tänker jag att det är exakt samma barn. Som är ledsna för att de äntligen har blivit begränsade. Som blir ledsna när de tänker på att deras barn inte kommer att få ha lika "roligt" som de en gång fick ha, när inga gränser fanns och de var kungar var de än befann sig.