Sedan jag började lyssna på sångerskan Moonica Mac har jag skrivit så mycket. Hennes musik och hennes texter får mig att känna ett intensivt behov av att formulera mig perfekt. Jag kan gå en hel dag och bara vänta på det perfekta ordet som ska göra en enda mening fullkomlig.
På precis samma sätt fungerar Marie Fredriksson för mig. Det räcker med att jag hör Spending my time i bilen och jag måste lyfta ner gitarren sen och sitta och plinka och sjunga och sjunga hela kvällen. Och jag tänker att av just den anledningen är representation så otroligt viktig.
Det är nog svårt för killar och män att förstå kan jag tänka mig, eftersom ni aldrig har varit med om det. Men när jag växte upp så var det liksom ingen som pratade om att det i princip var 90 procent män som fick priser på Grammisgalan år efter år. Samma sak på Guldbaggegalan, ja på alla galor faktiskt, för att inte tala om Nobelprisgalan.
Eftersom ingen pratade om det, så förstod man ju också att det bara var så det var. Män var bättre än kvinnor, på allt, eftersom de vann alla de finaste priserna och alltid hade de högsta positionerna och alltid var de som syntes och hördes. Ingen ifrågasatte det.
De senaste veckorna har det pratats mycket om dokumentären Framing Britney Spears, som i stort handlar om hur popstjärnan bemöttes och behandlades av media, samhället och världen när hon var som allra störst. Det grundar sig i att hon idag är omyndigförklarad och att hennes pappa styr över hennes tillgångar. Hon är en spillra.
För de få kvinnor som ändå slog sig fram, slogs i många fall också ned. Sexualiserades hårt först. Förminskades. Och slogs ur vägen, en efter en. Och bredvid stod alla småtjejerna och såg det hända. Lärde sig att det inte var någon idé. Såg Grammisscenen svämma över av bredbenta män och förstod att det där, det är ingenting för mig. Medan det var precis tvärtom för småkillarna. Som överallt fick bekräftat att allting var möjligt.
Därför är det så viktigt med representation. Kvotering kanske till och med. Därför att män har kvoterats länge nu. Därför att det är när jag ser och hör kvinnor sjunga egna texter, eller vara chefer, eller författare, eller nobelpristagare som jag förstår att jag också kan göra det. Och därför att de kvinnor som lyckas slå sig fram, i klimat som på många ställen fortfarande är hårda för just kvinnor, är så otroligt viktiga. För småtjejerna som kommer efter.