Det är lite av en chock, tycker jag, att plötsligt befinna sig på den vuxna sidan i livet. Jag tycker på många sätt att det var alldeles nyss jag själv var ung och skulle förhålla mig till vuxenvärldens förmaningar och moralkakor. Nu är det plötsligt jag som förväntas stå för dem.
Det går hittills ganska dåligt. För att göra det enkelt för mig tänkte jag att jag skulle tänka tillbaka på min egen ungdom och helt enkelt ta upp sådant som jag ångrar. I samtal sedan försöka se till att hon inte återupprepar mina misstag. Det är bara det att jag inte ångrar någonting. Jag var faktiskt ganska galen när jag var ung. Och jag ångrar ingenting.
Jag minns dem som inte verkade ha det särskilt roligt alls, trots att de befann sig i den delen av livet som i princip är till för att man ska ha roligt. Det var de som var fast i prestationskrav till exempel. Som pluggade och pluggade och aldrig släppte på kontrollen. Det var de som var upptagna av sig själva på ett sätt som gjorde att de trodde att världen gick under varje gång de fick en finne eller om ett hårstrå växte ut på benen.
De värsta av dessa slutade att äta och svalt bort hela sin ungdom. Det var killarna som aldrig lärde sig att prata med tjejer. Tjejerna som aldrig lärde sig att prata med killar. De som helt enkelt satt hemma medan vi andra tog mopparna till Lojsta träsk på fredagskvällen.
I dagens mobiltelefonsamhälle känns det snudd på mer relevant att oroa sig för passiva, stillasittande ungdomar, än de som drar ihop ett kompisgäng och drar till träsket, trots eventuella folköl i ryggsäckarna.
Ändå så är jag vuxen nu och MÅSTE inta en position som är helt ny. Låtsas att jag har känslor jag faktiskt inte alls känner. Jag är till exempel inte alls särskilt orolig. Jag känner mitt barn och jag litar på henne.
Jag vet att ungdomen liksom är konstruerad för att man ska testa sig fram mot den person man vill vara, vilket kommer att innebära att man begår misstag. Hur ska man till exempel veta vilken typ av kille/tjej man passar bra ihop med om man inte provar några först? Hur ska man kunna växa upp och bli en egen person om man inte någon gång börjar gå sin egen väg och testar gränser?
Hur ska man orka igenom ungdomen med alla dess hormoner och halvutvecklade hjärna, om man inte får ha roligt under tiden?
Ångrar ni något från er ungdomstid? Mejla på jenny.djuplunda@gmail.com