Det var en sak jag ville skriva då, när Josefin dog. Jag försökte formulera det, men det var svårt. Det var kanske alldeles för tidigt, eller alldeles för sent.
Det jag ville skriva om var min musiklärare på högstadiet, som år efter år började sin undervisning av de nya sjuorna som valt musik på elevens val, med att berätta om Josefin Nilsson. Han hade varit hennes lärare och han berättade om hur hon virvlade fram i korridorerna. Hur hon fyllde alla rum, med sin röst och med sin stora personlighet. Och när han berättade det för oss så gjorde han något viktigt, särskilt för oss tjejer. För då fick vi veta att det var något fint och bra det där, att ta plats och ta sin egen talang på allvar. Och vi fick veta att allt var möjligt. Kunde hon så kunde vi.
Efter Ainbusk är vi flera generationer tjejer och kvinnor som vuxit upp på Sudret och vi gjorde det verkligen i deras kölvatten. De hade gått först. De hade visat att kvinnor kunde ta plats, vara högljudda, vulgära, roliga och begåvade på samma gång. Normen för hur man som gotländsk glesbygdstjej/kvinna kunde vara hade vidgats. Och vi som kom efter fick njuta av det, njuter fortfarande av det. Och jag ville skriva att för mig var DET, det största Josefin Nilsson och Ainbusk, gjorde.
Nu har även Allan Nilsson somnat in och när jag läser om det så känns det liksom allra längst in, trots att jag inte kände Allan privat. Djupt inne i min karga, glödande sudergutesjäl, flämtar det till. Och jag sätter på Vardagsveisu och börjar omedelbart längta efter min stora, bullriga sudergutesläkt. Och jag tänker på hur jag sjungit den och så många andra av Allans låtar i hela mitt liv och att de liksom blivit en del av mig.
Det är inte bort jag längtar när Summarn kummars korta intro tar vid. Inte till Stockholm eller så. Det är inte ens till min älskade gata i stan jag längtar, nej. Det är hem. Hem till torra najknar och hagar fulla av brudbröd. Till sommarmyllret i Burgsvik och vågornas brus på Närsholmen. Hem till spelmansstämmor och Hemse stortorgdag. Till bygdegårdar och kaffi i dikesrenen. Till Näsudden. Hem till där jag blev jag och efter alla de som var med.
Och det där, det är en stor sak. Att skapa sådant som förenar människor. Sådant som slår an en sträng av något som är svårt att sätta ord på, men som jag tror är det som kallas kultur. Och för mig var DET, det största Allan Nilsson gjorde.