Jag har sett blåelden, vallmon också och vi har firat sommarlovets inträde rejält likt varje år. Men jag känner inte riktigt sommaren än. Kanske kommer det när han som jag är gift med går på semester och blir SommarDavid istället för DataDavid. Jag längtar efter SommarDavid.
Jag saknar också att gå genom åren i sällskap av små barn. Saknar deras fascination för årstidsväxlingarna. Saknar traditionerna och de små riterna vi hade när de var små. Leka vid den porlande brunnen på våren. Åka och plocka gullvivor i diket i Vibble där de växer så tätt. Studera myrstackarna och samla nypon, kottar och kastanjer. Gå till smultronstället sent på kvällen och plocka av vartenda smultron. Äta dem med grädde sen.
Ju större barnen blir, desto ensammare blir man med sig själv. Ingen avleder längre ens tankar med just de där kottarna och myrorna. Deras blickar vänds liksom bort, bort från en själv och bort från den gemensamma vägen. Riktas utåt, framåt, mot den där egna vägen som de så småningom ska vandra. Och man går kvar där och ser blåelden och vallmon, men de KÄNNS liksom inte riktigt.
Jag antar att det gäller att hitta tillbaka till den där egna vägen delvis, den man gick på innan man fick barnen och jag har börjat fråga de lite äldre hur de gjorde. Vart de vände sina blickar när barnen vuxit upp. De allra flesta tog upp sådant de tyckte om som barn. Hästar, basket, skateboard, läsning. Det blir liksom så uppenbart att det att skaffa barn, egentligen bara en enda lång paus man tar ifrån sig själv. Från jaget, från egot. Och när det är över så återgår man.
Vissa dagar vet jag inte riktigt hur man ska uthärda. Shit vad tråkig man kan vara alltså! Som tur är finns det andra som kan liva till det. En vän jag har ifrågasätter det mesta jag tycker. Låter aldrig min hjärna vila still i någon åsikt. Ifrågasätter och utmanar mig ständigt. Det är en glädje och en fröjd att ha såna vänner. (Men det gör det då och då mycket svårt att skriva krönikor.)
Det blir också viktigt med nya vänner. Som inte känt en för evigt och kan komma med lite nya perspektiv. En ny vän föreslog att jag skulle bygga en båt och vara med i båtracet i Närsån. När jag skrattat färdigt tänkte jag att det är fint ändå, med någon som tycker att man skulle kunna vara en båtbyggare.
Och nu är det midsommar och det känns inget särskilt ärligt talat. Det ska bli lite fint och mysigt. Kanske går jag och plockar lite blommor ändå sedan, framåt kvällen. Och drömmer om SommarDavid. Snart, snart är han tillbaka!
Glad midsommar!