Jag har alltid haft ett gott föräldrasjälvförtroende. Känt att jag varit rätt ute, haft läget under kontroll, att jag KAN MIN SAK. Men det är över nu. Till våren fyller de 13 och 15 år. Och jag är ganska lost om jag ska vara ärlig.
Min bästa kompis och jag påminner varandra, ganska ofta nu för tiden, om det där vi läst om att trygga barn vågar bråka. Trygga barn vågar bråka och strula och sura och gapa för de vet att de är älskade oavsett och ovillkorligt. Vi snudd på mässar det. "Trygga barn vågar bråka trygga barn vågar bråka". (Hur skulle man klara sig utan sina vänner?)
Julen är inte vad den en gång har varit. Det är känslor som svallar och rinner över, "mysiga" familjestunder som avbryts av obegripliga känsloutbrott och saker och ting som plötsligt inte betyder något längre. Kvar sitter vi och åttaåringen och undrar vad som hände. Eller. Jag vet ju. Man har ju själv varit där en gång i tiden.
Jag minns den första julen när magin var borta. Det var i sexan och jag och min kille gjorde slut precis innan jullovet. Gud vad jag var ledsen, men det var ju jul och då ska man ju vara glad och lite sådär gulligt barnsligt förväntansfull. Jag försökte nog låtsas, men som tur var hade jag en klok mamma.
Hon lät mig sura. Ligga på soffan och glo framför mig, alldeles snurrig i min pubertetsstinna hjärna. Gjorde ingen sak av det. Jag ska försöka tänka likadant. Tonåringar orkar inte alltid vara snälla och glada. Nästan aldrig faktiskt, orkar de det. Och så måste det nog få vara utan alltför mycket skuldbeläggande.
Det är också första året på femton år för oss, utan ett barn som tror på tomten. Magin försvinner så sakteligen och återkommer nog inte förrän barnbarnen trippar över golven här i huset, om vi får några. Det är okej tycker jag. Ju äldre barn, desto mindre förväntningar, desto mindre ansvar och krav på den ömma moderns axlar. Man kan göra lite mer som man själv vill.
Men det är förstås bitterljuvt, med barn som växer upp. Det är en lättnad, på samma gång skitsvårt, på vissa sätt lugnt och skönt och på andra sätt kaos.
Och nu är det jul och hoppas de åtminstone blir lite glada och hoppas de vet att jag älskar dem mer än livet självt även de dagar då det slås i dörrar och skriks okvädningsord och jag säger att jag inte ORKAR MER NU! Jag kommer ju faktiskt att orka. Mammor orkar allt.
God jul på er!