Att titta på julkalendern Trolltider från 1979 är ett litet trauma. Och då menar jag inte skådespeleriet eller specialeffekterna utan tempot. Det kryper i kroppen, jag trummar med fingrarna, kväver en suck. En liten vätte går oändligt långsamt över snön och fram till sitt lilla kyffe, mumlar något ohörbart, kliver in, kollar i spisen, dricker något, sätter sig på en stol. Det är mer transportsträcka än story och minuterna bara går. Evighetslånga scener utan ett enda klipp. Allt ska redovisas.
Sjutton minuter in i det första avsnittet kommer häxan Mara och jag tänker nu! Nu måste det börja hända saker! Men allt som sker är att ett av trollen förevisar alla möbler och prylar som finns i hennes bostad. En trådrulle, en kam, en fingerborg. Scenen varar i sex minuter och sen är avsnittet slut. Det är svårt att hålla ögonen öppna.
Tempot i Trolltider från 2023 är som från en annan planet. I det första avsnittet får vi lika mycket intrig som i en långfilm. En röst river snabbt av bakgrundsstoryn och sen är det snabba klipp, mängder av karaktärer och en kamp mellan det goda och det onda.
När jag jämför med den gamla versionen skulle jag så gärna vilja kunna säga att den är bättre. Maria Gripe har skrivit manus! Stig Järrel spelar trollkungen! Det är en kvalitet i produktionen och en kärlek till berättelsen som genomsyrar avsnitten.
Men sen är det ju det här med tempot.
Och det är detta som är mitt trauma med Trolltider från 1979. Att jag inte klarar av att se det. Att min hjärna har blivit så förstörd. Eller nej, det har den inte, för psykiatrikern och författaren Anders Hansen säger att våra hjärnor inte har förändrats på 10 000 år. Det som har förändrats är tröskeln för vår tristess. Vi blir snabbt uttråkade och förväntar oss mer innehåll i ett snabbare tempo. Hansen säger också att han tror att vi kan förändras om vi gör slut med våra digitala verktyg.
Men kan man verkligen gå tillbaka till att älska gamla teveprogram bara genom att sluta med digitala verktyg? I så fall kanske man borde ge det en chans. För tänk att få luta sig tillbaka i en ärtgrön manchesterfåtölj och knäppa på den tjocka teveapparaten som luktar lite damm och gör håret elektriskt. Tänk att få krypa ihop i sina bruna plyschbyxor och randiga polotröja och pottklippta frisyr och titta på Kotte och Mara och Dorabella, och känna i hela kroppen att det är jättespännande. Det önskar i alla fall jag mig i julklapp.