Som att jag väldigt ofta sköt upp skolarbeten till kvällen innan. Hur jag oftast till och med planerade för det, för jag kände mig själv så pass bra redan då, att jag visste vad som funkade för mig. Dagen innan stora arbeten skulle in satte jag mig vid 15-16-tiden och jobbade sedan oavbrutet i tio-tolv timmar. Dagen efter åkte jag till skolan med arbetet, men sedan oftast direkt hem till sängen, alternativt sov mig igenom resten av dagen i bänken.
Insikten kommer till mig som en åskknall mitt i en ganska högljudd diskussion med en av mina tonåringar om vikten av ”långsiktigt lärande”. ”Man ska jobba lite grann varje dag för att lära sig och minnas, det visar forskning”, hör jag mig själv argumentera. Men ärligt talat så fungerade ju min metod alldeles utmärkt. Jag hade fina betyg vid både högstadiets och gymnasiets slut. Och jag minns ännu de där nätterna med hyperfokus som ganska mysiga.
”Nu har du legat här hemma i två dagar utan tillstymmelse till liv, HITTA PÅ NÅGOT”, hör jag mig själv vråla en dag på lovet och kan riktigt höra morsans identiska vrål från nedervåningen klockan 13.30 på påsklovet 2001. Och jag minns de där loven. Den ljuva lyckan i att få sova. Ingen kan sova som en tonåring, tryningt, mysigt, djupt. Hur man alla andra dagar på året kämpade med att tvinga sig upp ur sängen fastän kroppen skrek om nåd. Sömnproblemen man utvecklade av att försöka anpassa sig till en dygnsrytm som ingen tonårings hjärna eller kropp är skapad för. För att sedan få sova ut på loven.
Allt det där minns jag när jag väl tänker efter. Och jag funderar på om jag kanske bara ska skita i att tjata – det blev ju människa av mig också, trots att jag nästan alltid ignorerade morsans predikningar. Samtidigt vet man ju inte hur det hade gått utan dem. Jag har numera skapat goda sömnrutiner. För även om jag inte var kapabel att ta tag i det som 15-åring fick jag åtminstone med mig vetskapen om att sömn är väldigt viktigt.
Att luta sig tillbaka och ”lita på processen” är nog inte en jättegod idé som förälder till tonåringar. Men den där paniken man kan känna ibland över hur det ska gå för den förtappade ungdomen, kan man nog lägga åt sidan. Den har exakt alla generationer känt över nästkommande och det har varit fel varje gång. För efterföljande generationer blir alltid lite bättre. Tar det lite längre. Utvecklas mer. Än tidigare generationer. Oavsett hur slappa och slöa de kan tyckas.