Jag saknar att ta människor i hand.
Ett handslag känns så redigt, trevligt och genuint. Handslaget, en öppen hand, med dess underliggande signaler om fred och välvilja. Att sträcka fram en tom och öppen hand, läs: utan vapen, är något helt annat än en fistbump där den knutna näven snarast signalerar krig och avståndstagande.
För att inte tala om att hälsa med armbågen som mest av allt känns löjligt. Jag vägrar.
Pandemin är inte över, men ändå sitter jag och funderar på hur mitt liv har förändrats, och vilka förändringar som kommer att hålla i sig över tid.
Det finns onekligen bra saker med avstånd. Att stå i kö utan att behöva ha någon flåsande i nacken. Jag tänker fortsätta att blänga surt på de som ställer sig på mina hälar i affären. Att man ska stanna hemma vid sjukdomssymptom är en annan sak jag verkligen hoppas att vi fortsätter med.
På mitt jobb, där vi ändå varit på plats till stora delar under pandemin, har vi aldrig haft högre frisknärvaro. Kollegorna har arbetat hemma istället för att ta med sig förkylningarna för att dela med sig av bacillerna. Förr tyckte jag det var oerhört struligt med distansarbete, men nu har pandemin tvingat oss att tänka om och hitta lösningar.
Alla jobb, eller alla människor heller för den delen, lämpar sig inte för hundra procents distansarbete. Men det går att hitta mellanvägar.
Personligen är jag inte en person som gillar att jobba hemma. Jag vill gå upp på morgonen, klä på mig jobbkläderna och mentalt ställa in mig på arbete på vägen till kontoret. När arbetsdagen är slut sker det omvända på vägen hem, och jag vet att jag är ledig.
Digitala möten vet alla vid det här laget att de för med sig vissa utmaningar. Här finns det olika grader av nytta. De korta avstämningsmötena, mindre projekt, styrelsemöten av mindre viktig karaktär, där är det alla gånger bättre digitalt med den effektivitet som kommer av den struktur och mötesdisciplin som måste till.
Men viktigare möten som konferenser, teambuilding och liknande, där är ännu de fysiska mötena överlägsna. Att kunna se varandra, läsa av kroppsspråk och känslor. Tillåta spontana inlägg och informella samtal, sådant går inte att lösa digitalt.
Däremot är jag är tacksam över att det eviga kramandet har upphört, det ska jag ärligt säga. Jag känner mig alltid lite obekväm när människor jag inte riktigt känner vill kramas. Oräkneliga är gångerna då det pinsamma uppstått att jag sträcker fram en hand mot en person som öppnar sin famn.
Men handslagen. Jag vill att de ska komma tillbaka. Kan vi skaka våra nyspritade händer på det?