Asabea är själv barnmorska och börjar sitt sommarprat med att berätta om sina hittills två födslar. Första sonen föddes på sjukhus med allt vad det innebär och andra födde hon hemma, i sitt eget badkar.
Resten av sommarpratet ägnar hon åt att prata om förlossningsvården och dess många utmaningar, men framför allt synen på födande kvinnor. Om rätten att själv ha makten och kontrollen över sin egen förlossning pratar hon. Om att en barnmorskas främsta uppgift är att ge kvinnor all information om de olika möjligheter som finns och ge kvinnor själva möjligheten att ta välgrundade och informerade beslut kring hur de vill föda sina barn.
Hon pratar också om kroppens förmåga att föda barn och menar någonstans att medikaliserandet av förlossningen också gjort att kvinnor inte längre är medvetna om den egna kraften och förmågan att föda barn, som finns helt naturligt i våra kroppar.
Det finaste för mig med Brittons sommar, är när hon pratar om de kvinnor som kämpar för att få föda sina barn med planerat kejsarsnitt. Hon menar att det finns större likheter än olikheter mellan mammor som kämpar för snitt, som med mammor som väljer att föda hemma. Det handlar i båda fallen om viljan att ta kontrollen och makten över sin egen kropp och förlossning och om en önskan om lugn och trygghet. Vilket inte alls är konstigt. En födande mamma ska ha rätt till dessa saker. Makt, kontroll, lugn och trygghet. Det är grundläggande.
När jag hör Asabea berätta om sina förlossningar påminns jag om den stora och grundläggande känslan av besvikelse jag själv känner över hur mina tre barn fick komma till världen, trots att förlossningarna av vården klassas som en normal vaginal förlossning och två normala planerade snitt. Att deras liv fick börja så sterilt, kallt och känslolöst. Att de fick möta sina föräldrar i olika stadier av stress och smärta, i stället för av lugn och trygghet. Och jag är övertygad om att allting har med den första förlossningen att göra. Där jag lämnade förlossningen med ett friskt, nyfött barn och en stark känsla av att ha misslyckats. Att jag inte kunde föda barn. Och dessutom med en oerhört stark olustkänsla av att inte ha blivit behandlad och bemött som en människa utan mer som ett djur.
Det är sjutton år sedan i år och förhoppningsvis har saker och ting redan nu förändrats. Men så sent som för nio år sedan fick jag själv, utan större besvär, välja planerat snitt och den möjligheten har inte kvinnor längre idag. Åtminstone inte utan kamp. Att utsätta kvinnor för tämligen usel förlossningsvård och samtidigt minska deras bestämmanderätt kring sina födslar, är inte ett tecken på att förlossningsvården går åt rätt håll. Hoppas att Asabea Brittons sommarprat kan bli början på en förändring som så länge behövts.