Det här blir den sista krönikan som jag skriver till er. Det är på eget beslut som jag nu tackar för mig.
Jag är av åsikten att en krönika bör vara en text som antingen får läsaren att tänka på nya sätt, alternativt skapar någon form av insikt av något som man kanske redan visste men inte hade tänkt på. En utlåning av hjärna, ska en krönika vara. På senaste har jag fått allt svårare att erbjuda detta. Och jag vet faktiskt inte om jag ens är så himla bra på att skriva längre. Och det är liksom helt okej. Kanske är det dags att försöka att bli bra på något annat?
Jag har skrivit till er i sexton år nu. Varje vecka. Min hjärna är sedan många år djupt programmerad att vecka efter vecka försöka sammanfatta någonting, vad som helst egentligen. Dra slutsatser. Se sammanhang. Koppla ihop saker. Det är liksom så jag funkar nu. Och lär göra en ganska lång tid framöver.
Jag är stolt över de här många åren. Jag är också av den starka åsikten att alla medielandskap behöver folk som vågar och jag är stolt över att ha varit en av dem. Jag är stolt över att ha vågat ge röst åt sådant som jag tycker att det pratas allt för lite om i den samhälleliga debatten, kanske framför allt adhd och autism. Man ska lyssna på adhd-dårarna och autisterna. Samhällsdebatten skulle dö utan oss. Bli en evig sörja av ryggklappande och gulligullande.
Om jag fick lämna ett sista ord till er skulle det vara gällande just npf-personerna. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Inget samhälle heller. Håll sinnet och hjärnan öppen. Döm inte människor för hårt. Och acceptera olikheter. Ta en funderare på den där i er bekantskapskrets som kanske kämpar med att hitta sin plats i arbetslivet, eller hon som blir utbränd hela tiden, eller han som dricker för mycket eller de där obekväma som ofta säger fel och knasiga saker och inte riktigt tycks ha full koll på hur man beter sig för att passa in så som ni andra. Gå en mil i deras skor tankemässigt åtminstone och stötta sedan upp. Bär varandra.
Jag skulle också vilja tacka alla som peppat mig under årens lopp. För fina mail och glada tillrop på stan. Tack även till Mats Pettersson och Peter Wennblad som fick mig att känna att jag var precis på rätt plats när jag började skriva. Tack också till Fredde Magnusson för allt stöd under alla år. Och till min käraste David som alltid gjort det lätt att vara modig.
Peace out