Just nu, tisdag 28 december klockan 19:24, börjar jag skriva krönikan. Cirka 2 500 tecken får den innehålla, kanske 2525. Tidningssidor är som pussel, bitarna måste passa.
Efter tjugo år och cirka 1090 krönikor är den här krönikan kanske min sista.
Så känns det just nu,
När jag vaknade i morse hade jag inte en tanke på det. Jag visste bara att jag den här veckan måste lämna ifrån mig krönikan en dag tidigare än vanligt, onsdag istället för torsdag. Det har med nyårshelgen att göra, folk vill vara lediga, även tidningsmakare.
Nio månader sedan, 4 mars på Onkologen på lasarettet fick min älskade Eva beskedet: Cancer i bukspottkörteln. Obotligt. Tid kvar att leva? Omöjlig att svara på.
Det blev nio månader. Den 3 december klockan 08:31 dog hon. Jag satt vid hennes sjuksäng. Hörde hennes försök att säga något. Såg bröstkorgen lyfta sig några gånger. Sedan stillhet.
Och jag kände bara lättnad och kärlek. Eva hade bett om det så länge, att det skulle ta slut. Hennes djupa gudstro bar henne genom den här tiden.
För mig gick livet vidare, nästan som vanligt tyckte jag. Evas ofta upprepade ord gav mig kraft: ”Jag vill att du fortsätter leva precis som vanligt”.
Och det gick bra. Mina dagliga rutiner fungerade, även om jag ibland slarvade med maten. Och städningen har halkat efter en del. Men i stort, det har fungerat.
Men så plötsligt igår kände jag att jag inte orkade längre. Att vara stark. Behålla lugnet. Jag har pratat högt med Eva, känt hennes närhet och upplevt saker, som jag just nu inte vill berätta för andra än Evas och mina närmaste.
Jag har fått kärleksfullt stöd i mejl, på Facebook, i affären. Från personer som bara vill kondolera, men ibland också berätta om sin egen sorg efter älskade döda.
Jag har lyssnat, känt tacksamhet och värme för deltagandet och för att få bo på en ort där alla känner många. Jag har haft koll på min egen sorg.
Till i dag klockan 17:30 (ungefär).
Jag satt vid datorn, lyssnade på klassisk musik i P2 samtidigt som jag tittade på sprinten vid skidornas Tour de Ski.
Jag började storgråta. Grät, Grät. Grät...Och kände att det här är min sista krönika.Vad finns mer att skriva om?
Första krönikan, 17 januari 2000, inleddes så här:
”Träskor, morgonrock och två kritvita ben i snålblåsten från havet. Något manligt skönhetsideal är jag förmodligen inte när jag kommer klivande i lervällingen för att hämta morgontidningen”.