Jag var sjutton år bara, första gången jag jobbade en sommar på ett äldreboende på södra ön och jag har ännu många minnen därifrån.
Jag minns till exempel E. En dam som varit cirkusdirektör en gång i tiden och levt ett fantastiskt liv. Efter att jag slutat på kvällarna brukade jag sätta mig vid hennes säng och lyssna på hennes historier. Sedan ville hon höra mig sjunga. Evert Taube. Hon grät alltid en skvätt vid "Så skimrande var aldrig havet". Jag minns fantastiska samtal med en kvinna som var över hundra år och kunde berätta ovärderliga berättelser från förr. Jag minns att jag brukade tänka att alla borde få höra dem.
Jag, som vanligtvis är en ganska slarvig person, slarvade aldrig på jobbet. Det gick ju inte. Man KAN inte slarva när ens jobb är att hjälpa andra människor som många gånger är i beroendeställning till en. Man får skärpa sig. Man kan inte vara trött heller. Eller sur, eller på något sätt tvivelaktig. Man behöver vara sitt allra bästa. Man VILL vara sitt allra bästa.
Utöver rent praktiska saker som jag som väldigt ung då fick lära mig via jobbet med de äldre, lärde jag mig också att vara lyhörd. Jag lärde mig att även om jag en förmiddag ska gå in i fem olika rum och hjälpa fem olika människor med exakt samma sak, så måste jag tänka på att det är fem olika personer, som alla behöver bemötas och hjälpas på det sätt som passar var och en bäst.
Kanske är det livets bästa kunskap, att kunna läsa av och kunna bemöta människor på sätt som bäst passar dem.
Jag slutande jobba inom äldreomsorg när jag fick barn och för mig var det framför allt tiderna som avgjorde saken. Och det faktum att jag knappt orkade vara en mamma när jag kom hem till mina små. Det var omständigheterna omkring arbetet som gjorde det svårt, aldrig arbetet i sig.
Men med kriser kommer förändring. Kanske höjs lönerna nu, när bemanningen tryter. Kanske kan de som varje dag går till jobbet och är sitt allra bästa från de långa passens början till de långa passens slut, äntligen få den lön de hela tiden har förtjänat. Kanske kan man hitta nya sätt att planera arbetstid så att det faktiskt går att arbeta inom äldreomsorgen utan att slita ihjäl sig. Kanske kan omständigheterna kring detta fantastiska arbete, äntligen bli sådana att fler vågar upptäcka det.
Det är upp till politiker och arbetsgivare att lösa.