Tänk dig att du står på jobbet. Du står i dörrposten och din kollega vill in i rummet. När han ber dig flytta på dig säger han ”flytta på dig din horunge”. Du blir chockad och flyttar på dig. Du tänker en stund att du ska berätta för chefen vad som precis hänt, men väljer att inte göra det eftersom det ändå inte kommer bli någon skillnad. Du hör ju varje dag att andra på arbetsplatsen kallar varandra för ”fitta”, ”bögjävel” och andra ord som du blivit så van vid att du knappt reagerar längre. Någon i personalgruppen hade tagit upp det förut och då blev det något kort snack om hur vi ska prata med varandra på den här arbetsplatsen, men redan nästa fikarast var det dags igen.
Jag gissar att du hade bytt arbetsplats.
Nu är det här inte många vuxnas vardag. Däremot ungas. Händelsen i dörrposten hände precis på min dotters skola. Liksom upplevelserna av vad som sägs och vad som händer när det sägs. Det som, utöver utsattheten, skiljer elevernas arbetsplats mot vuxnas är att de inte kan byta eftersom det mest troligt händer också på nästa skola. Och de är dessutom tvingade att vara i skolan. Jag möter skolor över hela Sverige och har gjort det se senaste sex åren. Och det är något som hänt. En råhet, ordval och en användning av våld jag inte tidigare sett. Och jag vill verkligen inte komma dragandes med att det var bättre förr. Men var det inte bättre förr när det kommer till användningen av uttryck som horunge, fitta, hora och bögjävel? Och kanske framförallt att de orden och våldet även drabbar lärare?
Jag minns min mellanstadielärare, Margaretha, som vid ett tillfälle fick höra ordet fitta riktat mot sig av en fysiskt längre och hotfull elev. Margaretha gick hem. Och jag fick i uppdrag att ringa hem till Margaretha och å hela klassens vägnar be om ursäkt och böna om att hon skulle komma tillbaka. Det gjorde hon. Och efter det hörde jag aldrig mer att någon elev riktade något sådant ord mot vare sig henne eller någon annan lärare. Idag vittnar lärare från lågstadiet till högstadiet att de får höra kränkande uttryck och blir utsatta för våld av eleverna. Ofta. Nästan varannan lärare på grundskolan har utsatts för fysiskt våld av en elev och 72 procent av lärarna säger att de utsatts för verbalt våld minst en gång de senaste åren. 62 procent, har utsatts flera gånger.
Jag gissar att du hade bytt arbetsplats.
Ett av skolans mål är att den ska vara fri från kränkningar, men så är uppenbart inte fallet. Men skolan kan inte göra allt arbete själv. Värderingarna om hur vi är med varandra, vilka ord vi använder mot varandra och hur vi agerar när någon annan kränks får vi med hemifrån. Skolan varken kan eller ska vara ett substitut för föräldrarnas uppfostran. Ska elever kunna gå till skolan utan att utsättas för kränkningar, verbalt våld och i många fall fysiskt våld, så måste vi göra mer och göra det tillsammans. Skolan ska göra sitt jobb med förebyggande värdegrundsarbete kontinuerligt, upprätta kränkningsanmälningar, utreda kränkningar och anmäla både oro och brott som sker i skolan. Men vi föräldrar måste göra vårt. Prata med våra barn. Prata om hur vi är med varandra. Fråga vad för ord barnen hör i skolan och om vad som händer då. Sätta en kultur där kränkningar inte har någon plats, där att bry sig om är det nya svarta och där respekt för lärare och varandra är en bärande princip. Ibland kan det kanske vara så lätt som Astrid Lindgren beskrev det med att ”ge barnen kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv”. När det folkvettet sitter kommer barnen inte behöva komma hem med ännu ett minne av verbalt våld eller en erfarenhet av fysiskt. Och lärare kommer inte behöva vara rädda för utsatthet och behöva avsluta sin lärarkarriär i en tid där lärarbristen är skriande. Men ibland behövs annat. Något mer. Vi kan börja med att göra skillnad där vi står. I våra egna hem, i hur vi pratar om andra och med varandra och vad för typ av värderingar vi ger med våra barn på väg till skolan.