Sjukvårdspersonal i all ära, men Bisons släktning uppskattade särskilt lasarettes kök och i synnerhet dillköttet.
I helgen åker jag till Stockholm och firar ett barnbarn som tar studenten. Förr var mest fint folks barn och ett antal ”plugghästar” som fick uppleva denna lyckliga dag.
Fast för en del blev det ingen lycka. På examensdagen måste eleven först avlägga ett examensprov. Icke godkänd fick den festklädde eleven inte springa ut med sina kamrater och bli firad av nära och kära ute på skolgården. Det hände att kuggade elever istället smög ut bakvägen och tog livet av sig.
Min mamma hoppades få uppleva min realexamen. Realen i Slite var inte fy skam det heller. Men jag hoppade av och åkte till Stockholm. Mamma var nog lite ledsen, men ändå stolt över att jag fick ett fast tryggt jobb som brevbärare. Och så småningom, enligt henne, ett mera ovisst som journalist.
♦ ♦ ♦
Johan, jag är hans morbror, ringer från lasarettet, lite sluddrig på rösten på grund av starka smärtstillande preparat. Drabbad av diskbråck i nacken.
Han ber mig skriva i min krönika och tacka personalen i lasarettets kök. För mesta är det annars läkare och annan sjukvårdspersonal som blir tackade.
En släkting skickade en blomsterbukett till Johan. Blommorna tog han och gick ner till köket och tackade personalen för maten. I synnerhet måltiden med dillkött. ”Det smakade till och med dill!” sluddrar han.
♦ ♦ ♦
Ur krönikan 2 juni 2003:
”En hantverkare på södra Gotland var i höstas hemma hos en sommargotlänning, som ville ha en del saker gjorda i sitt hus. Hantverkaren lovade dyrt och heligt att göra det under vintern.
När sommargotlänningen kom ner till påsk var ingenting gjort och han ringde hantverkaren och var sur. När han skällt färdigt svarade hantverkaren:
– Jomennaj… det blev ju ingen riktig vinter i år!
♦ ♦ ♦
Under en bilfärd till Hemse kommer jag att tänka på min ungdoms cyklande. Cykel med dynamo för el till cykellyktan var obligatoriskt.
En tillräckligt stor supereffektiv dynamo, skulle den inte kunna driva en bil? En liten bil åtminstone.
♦ ♦ ♦
Mina föräldrar gifte sig 1939. Tror jag, jag var ju på väg. I lysningspresent fick de en väggklocka av märket Junghans.
Jag ärvde klockan och nu hänger den på väggen vid min skrivplats. En gång i veckan vrider jag upp maskineriet med en nyckel. En bra klocka som ljudligt slår sina slag. Men ändå inte att lita på. Tiden stämmer, men klockslagen är åt fanders. Slår alltid tolv slag, oavsett tid.