Jag har alltid tyckt att turism är en relativt harmlös del av kapitalismen, åtminstone den nationella, lokala turismen då folk reser inom sina hemländer. Den bygger inte på att saker avverkas eller utarmas. Det bygger på att någonting är så fint och härligt att många vill se det fina, vilket också leder till att saker och ting bevaras.
Den är ofta begränsad till ett par månader av året, vilket ger möjlighet till återhämtning varje lågsäsong. Den öppnar dörrar, knyter kontakter och skapar en självkänsla och en stolthet hos lokalbefolkningar. Visst uppstår såklart problem med överexploatering, nedskräpning, slitage och mycket annat.
Men det är ofta saker som går att stävja och här på ön är vi, tack vare den motvilja som också finns mot turismen, ganska bra på det. Den ena sidan håller den andra sidan i schack.
Så blev nu turismen och resandet plötsligt det största hotet i en kris vi ännu bara sett början på.
Som tillhörande riskgrupp vill jag helst inte att någon ska komma hit i sommar. Jag är rädd. Om ön ska överbefolkas som vanligt denna sommar, så kommer det att vara på bekostnad av oss som tillhör riskgrupp. Vi kommer att få låsa in oss, helt. Vi kommer att riskera att inte få den vård vi eventuellt kommer att behöva då sjukvården ju överbelastas varje sommar. Vi kommer, de facto, att löpa högre risk för att bli sjuka och dö.
Och kanske måste vi slutligen ställa oss frågan om det är värt det? Att riskera liv för att den större delen av samhället inte ska falla helt?
Jag tänker på hur jag länge inte såg någon framtid på ön. Som barn och ungdom var jag helt på det klara med att jag skulle bli tvungen att flytta. Jag VILLE flytta. Jag är helt övertygad om att turismen har en stor del i förändringen av både min egen och många andras syn på Gotland som en plats att leva på. Och jag tänker att det kanske är värt risken, bara barnen får växa upp med den där känslan. Känslan av stolthet över varifrån de kommer. Att de ska kunna och vilja stanna kvar här.
Samtidigt hade man ju önskat att vi hade byggt något lite mer hållbart. Att inte så många liv och ekonomier och företag stått och fallit på en enda säsong. Kanske gör de inte det heller. Jag tror att vi än en gång kommer att ha nytta av att vi är ett samhälle rikt på både gasar och bromsar. Visionärer och motståndare. Det kommer att ta oss igenom det här också.