Vi repade föreställning ihop och allt började väl den där kvällen då vi gick upp på scenen för första gången. Felix han liksom DANSADE sig igenom hela sin låt. Trots att det rörde sig om en ganska långsam hambo, liksom steppdansade han sig igenom den med en kroppslig energi som det var länge sedan jag såg hos en vuxen människa.
Jag umgås ju bara med pensionärer och folk runt 40 och 50. De steppdansar liksom inte sådär. Och långsamt började jag inse. Kroppens förfall.
Ju mer vi sågs desto mer blev jag varse om fler skillnader oss emellan. Oliver kunde komma till bygdegården om kvällarna upprörd över något han läst i tidningen. Noggrant och välformulerat kunde han beskriva vad han läst och leverera argument på argument, oftast också med en rejäl skopa humor som fick oss andra att vika oss av skratt.
Och jag tänkte på att jag själv hade ägnat en hel dag åt att fundera på vad i frysen jag skulle förvandla till en middag. Och långsamt började jag inse. Intellektets förfall.
Det är ju dumt, att jämföra sig med yngre människor, det förstår jag ju. Vissa saker handlar för all del heller inte bara om ålder. När jag var 25 hade jag två småbarn och nyköpt hus.
Men det är också oundvikligt att möta det smärtsamma faktumet att 25-åringar faktiskt ÄR bättre än vi. De är inte bara piggare, rappare, smartare, de har också vuxit upp i en ÄNNU yngre och modernare generation, där samhället tagit sig ÄNNU en bit längre, än vad det hade gjort när vi i min generation växte upp.
Det märks också. De är till exempel ödmjuka. Det är inte vi i min generation där det mesta handlat om individen. De tycks därmed ha fått en större acceptans för folks olikheter och slår således oss alla i det här med att jobba i grupp. De gör inte skillnad på folk och folk och en annan grej också: de vågar berömma andra människor. Fast de är män. I min generation är det ovanligt.
Och vi blev kompisar där i logen om kvällarna. Vi lyssnade på historier från deras 25-årsliv med dejtande, sport och vilda fester och de fick lyssna på vårt om småbarn, äktenskap och frysvaror. En kväll fick jag åka upp på Hemse i Felix tuffa sportbil och han spelade Nationalteatern på bilstereon och vi pratade om hans framtid och mitt förflutna, så som det ofta blir när två från olika generationer samtalar.
Och 40-årskrisen galopperade vildare än någonsin när jag hörde mig själv grymta högljutt när jag skulle ta mig ur den extremt låga sportbilen uppe på Hemse.
Felix skrattade och gasade vidare.