Först blir de konfunderade när jag föreslår att det kanske är en bra sak? Alltså att ungdomar i dag inte kan tänka sig att varken dö eller döda andra för att storgubbar inte kan hålla sams?
Det kanske är den oviljan som slutligen får stopp på väpnade konflikter världen över?
De tittar på mig med tomma ögon. Sedan börjar de med att konstatera att ungdomar idag är lata, för att sedan orera vidare om att allt var bättre förr. Då fanns lagandan, känslan för kollektivet, tankarna om att det vi hade var värt att försvara. Nationen. Kulturen. Och så vidare.
Män verkar så väldigt upptagna av FÖRR. Förr i tiden när man kunde hållas med hemmafruar och bögarna höll sig i garderoben och samerna inte protesterade när gruvbolagen tog deras mark och man fick kalla utlänningar för vad man ville utan att bli ifrågasatt?
Förr i tiden när man inte pratade om något för nästan allt var tabu och man fick våldta sin fru inom äktenskapet som man ville och slänga skräp rakt på marken utan att få böter? Förr i tiden när man låste in psykiskt sjuka och utvecklingsstörda och utförde experiment på dem?
Nu vet de inte riktigt vad de ska svara, utan börjar prata om cykler, historiens gång och några ger sig in på överbyggnad och bas. Lenin och tsaren.
Jag tror ärligt talat att det finns få frågor som män och kvinnor står så långt ifrån varandra i som den gällande krig och försvar. Kanske hittar jag svaret på varför när de mest hängivna, moderna och jämställda fäderna utan tvekan svarar att de skulle ge sig ut i strid om det krävdes.
– Men BARNEN då, frågar jag.
– Ja, det är ju för deras skull jag skulle göra det, svarar de.
För mig är det helt tvärtom. För barnens skull är jag emot alla former av våld. Ingen gång någonsin i världshistorien har våld gynnat något barn.
Innerst inne så tror jag inte att det är varken kollektiv eller ett starkt begär av att skydda vår fantastiska nation, som de flesta män drömmer om. Inte heller tror jag många av dem på allvar vill tillbaka till förr.
Nej, jag tror det handlar om den enkla känslan att vara behövd. Att få ge livet en mening, även om den kan innebära döden. De har byggt upp ekonomiska system, ritat gränser och hittat på att olika folk hör hemma på olika platser, för att sedan kunna slåss om saken. Få bli hjältar. Få bidra med något som egentligen bara är hittepå alltihop.
Man blir trött när man tänker på det.