Jag har aldrig varit i England men älskar så mycket som kommer därifrån. Fish and chips. Oasis. Scones. Bilder på Pete Doherty och Carl Barat.
Det var förstås oförsvarligt att flyga. Ändå har jag tusen försvar. Alla lika orimliga förstås. Jag skäms för att jag flög. Men jag är också väldigt glad åt att ha fått se London.
London var fint. Överväldigande. 9 miljoner människor. Europas största stad. Alla så otroligt artiga och vänliga. Till och med när man gick in i dem sa de förlåt. Förlåt förlåt. Londonärens vanligaste ord. Kanske är det högst nödvändigt att vara så artiga, när så många, så olika, samsas på så liten yta?
En kväll när vi går förbi Hyde park spelar Rolling stones där! Hela parken är full av engelsmän, glada och stolta och det känns som att vi får se London från sin allra bästa sida. Jublet vet inga gränser när till och med himlen levererar dubbla regnbågar över scenen, efter en kort engelsk, skur.
Kvällen innan har vi nåtts av nyheten om hatbrotten i Oslo. London svarar med regnbågsflaggor exakt överallt. Till och med övergångsställen är regnbågsfärgade. Män, kvinnor och ickebinära går hand i hand och visar öppet sin kärlek var vi än kommer. Jag har nog faktiskt aldrig upplevt en plats så öppen och tillåtande som London. Det är trösterikt.
När vi kommer hem har Sverige gått med på Erdogans alla krav och vi har kommit ytterligare ett steg närmare Nato. Samma morgon följer jag en grupp människor på Instagram, som försöker gå ett pridetåg i Istanbul. Minut för minut får man följa gruppen och deras kamp mot poliserna. De fängslas, misshandlas och jagas över Istanbuls gator, innan de slutligen tvingas gömma sig. Ta av sig regnbågsflaggorna. Ledaren över dessa ofria och förtryckta människors land, har nu fått diktera villkor över oss. Det är motsatsen till trösterikt.
Men London var fint och det är Gotland också. Ingenting säger så mycket om en plats som hur dess mest utsatta invånare har det och att vara hbtq är fortfarande att vara i utsatt läge. I våras gick vi med i Gotlands första pridetåg. 200 personer var vi då och det var inte direkt samba och jubel, men ändå 200 småblyga deltagare som vandrade sida vid sida.
Och jag tänker att om det är något vi ska ha försvar och Nato till så är det ju för att skydda mänskliga rättigheter och stå upp för utsatta grupper i samhället. Och hur ska det gå till, när man slår sig i lag med länder som gör precis tvärtom?