Då sa jag åt honom att föreställa sig själv i en rymdraket långt, långt ut i rymden, i galaxen, i universum. Så långt bort att vi, han och jag, i den där gungan, bara var som små sandkorn, om ens det, i universum. Och där, bland alla galaxerna och tidszonerna skulle också våra liv kanske bara vara så långa som en suck. En blinkning.
Jag har själv kommit på att det är en så oerhört trösterik tanke många gånger. Den om hur otroligt små vi är. Små och obetydliga. Och hur liten roll sådant vi gör spelar. Tillsammans med insikten kring hur otroligt kort en människas liv är med lite perspektiv, så blir man liksom modig. Modig och lättad. Tröstad.
Livet är för kort för att vara blyg. För att inte våga prata med den man vill prata med. För att inte leva det som man vill leva det. Och de där minuterna, som går medan man gör det där läskiga, de är så otroligt korta och få om man tänker på hur otroligt många minuter som redan har gått och ska fortsätta gå, i universum.
Det är kanske inte toppen att dela med sig så frikostigt av 40-årskrisen till en 9-åring, men ärligt talat så var det faktiskt Laleh som började. ”Du är bara en sten i havet, det är inte värre än så. Några ringar på ett hav, är allt vi lämnar kvar”.
Sen pratade vi om de sugiga dagarna. De jobbiga. Och jag förklarade att det är bara att ”cope through”. Uthärda dem. Inte vara rädd för att vara i det jobbiga och tråkiga utan istället lita på att det ALLTID blir bättre. Jag gav honom mina bästa tips på hur man kan hjälpa de lättare känslorna på traven. Kroppen i rörelse, naturen och andra människor. Snus sa jag ingenting om.
Jag har själv haft ganska många sugiga dagar de senaste månaderna då min kropp verkar ha utvecklat inte en, utan två, autoimmuna, kroniska sjukdomar relativt samtidigt (obs: jag ska inte dö). Det var därför jag inte skrev i somras och även därför som jag från och med nu kommer att skriva bara varannan vecka ett tag framöver. Jag är ju mest på vårdcentralen. ”Tankar från en vårdcentral” är inte skitkul läsning för någon att ta del av, helt enkelt.
Vissa dagar är jag bara trött och har ont och är ganska mörklagd. Men då och då, ägnar jag lite av min blinkning, min suck i universum, åt att ligga i en kompisgunga med min lille son och prata om livet och existensen och om att vi kan göra vad vi vill. Och vinden virvlar i hans guldskimrande hår och hunden blir otålig där han sitter kopplad, så vi börjar gå hemåt. Jag får hålla pojkens hand en liten stund, så länge ingen ser oss.