”Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst...”
Så börjar Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår. Jag tror det var den första dikt jag lärde mig utantill. Jag var bara 9-10 år och tyckte det var ett hopplöst elände att lära mig psalmverser, vilket var en vanlig hemläxa i folkskolan i Slite. Jag höll den nedskrivna versen i mina knäppta händer och med sedesamt nedböjt ansikte försökte jag läsa den innantill. Men jag var närsynt redan på den tiden.
Den fyra verser långa och svåra Höstens vår däremot...
I lyckoruset av att ha fått min käre Hermes i åkdugligt skick igen, cyklar jag längs Hamnvägen hemåt. Jag möter två ynglingar som cyklar utan att hålla i styret, samtidigt som de pratar och gestikulerar med armarna.
Visst ja! Cykla utan att hålla i styret gjorde ju jag också på den tiden. Tufft. Frihet. Lycka.
Så jag släpper styret på min Hermes, samtidigt som jag tittar ut över den solskimrande viken. Kanske ler jag även lyckligt under en tiondels sekund. Mycket nära katastrof, men hinner få tag i styret precis innan jag kör i diket.
Fel på cykeln? Däcken? Ojämn asfalt?
På väggen hänger två gamla tavlor, så kallade åldersstegar med tecknade personer från 10-100 år. Mannens höjdpunkt är 50 år:”Vid femtio på sin banas höjd, Han väger lifvets sorg och fröjd”. 80-åringen (jag) står böjd, stödd av en käpp: ”De åttio årens börda pressa, Allt djupare hans hvita hjässa”.
På den kvinnliga tavlan står det om husets drygt 70-åriga kvinna (hon behöver ingen käpp när hon får blommor av två små barn): ”Och hemmets forna lycka når, En mormors mor vid sjuttio år”.
Här i Sudrets pastorat är det fortfarande hemligt vem som predikar i kyrkorna. En mig närstående person tänkte förra söndagen besöka högmässan i Hamra, men någon uppgift om predikant fanns inte i de publicerade predikoturerna.
”Sorgligt!” säger hon.
Onsdagens regn (24 mm) avslöjade att gräsmattors naturliga färg är grön.
Och sista versen i Karl Axel Karlfeldts dikt Höstens vår:
”Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar”.
Jag läste den som ett rinnande vatten, men det var först i vuxen ålder som jag lärde jag mig vad ”sparrar” är.
mejl: bison@telia.com