Besöker ett gotländskt matställe och äter en räksmörgås. Mycket räkor., drygt 30 stycken kanske? Handskalade. Vem står och skalar dem?
Väl hemma hämtar jag 20 räkor från frysen, låter dem tina och skalar sen. Ett väldigt ”pillande”. Det tar nästan 10 minuter. 120 räkor på en timme, 4 smörgåsar.
Så min fråga till krögare med smörgåsar med handskalade räkor på menyn: Är de verkligen skalade för hand, en och en, eller är det trots allt någon maskin inkopplad? Om svaren blir Ja respektive Nej, då vill jag gärna veta om det finns något bra ”handskalknep”.
Jag hatar att skala räkor för hand!
”Alla jobb som innebär någon form av omsorg om andra är, och upplevs, som meningsfulla och är sämst betalda. Människovärdet står lågt i kurs i det kapitalistiska systemet.” (Yvonn Landeholm).
1989 var laxen billigare än falukorv läser jag i Ola Sollermans utmärkta nostalgikrönika i den här tidningen. 40 kronor kilot kostad laxen, korven betydligt mer. På den tiden fanns det massor med lax i Östersjön och fiskebåtarna kom hem med relingen nedtyngd i jämnhöjd med vattenytan (överdrift, men ändå, mycket lax fanns det).
Med detta i tankarna vadade jag denna höstvackra morgon, trettio år efter 1989, ut till mina två nät. Ett för flundra och laxöring och ett för strömming. Fångst: 10 flundror, 17 strömmingar och en präktig öring. Men en leköring, gråsvart på buken, så den fick jag släppa tillbaka.
När jag kommer hem läser jag i ett reklamutskick från affären: Två ringar falukorv för 50 kronor. 31.25 per kilo. Vad drar man för livsmedelsmässig slutsats av detta?
Inte en aning.
Vi bor i ett havsnära hus (cirka 70 meter vid högvatten). När jag köpte stället 1970 var det inte så märkvärdigt och avundsvärt. Hus som hus.
För tio år sedan funderade på att sälja och flytta till Slite. Jag fick huset värderat till cirka 7 miljoner (minst). En hel del har hänt med fastigheten sedan 1970, modernisering och tillbyggnader och inflation. Men ändå. Jag köpte det för 18.600 kronor!
Hur ska den här generationen Unga någonsin få möjlighet att hitta en billig bra bostad?
Det är torsdag, kvällen innan jag ska ge mig ut med ”drickbilen” och hämta tävlingsbidragen (5-litersdunkar med dricke) till årets prestigefyllda tävling ”Öns bäste drickbryggare”. I snart trettio år har det tävlats om den titeln.
Den här resan är en av mina absolut trevligaste äventyr. Jag börjar i Hemse där Tomas Jakobsson och Rickard Albers lämnar varsin dunk. Och slutar hos Per Andersson i Bäl.
Övriga tävlande forslar själva sina, ofta runda överjästa dunkar, direkt till tävlingsplatsen på Gåsemora på Fårö. Det är första gången tävlingen avgörs på norra Gotland, där det inte finns någon medfödd gammal dricktradition.
Hur ska det gå?