Otroligt lättad att det var över, att restriktionerna hade släppt, att jag klarat ut sjukdomen utan större problem, trots att jag var i riskgrupp. Jag gick som allra bäst runt och lyssnade på "Life" med E-type om dagarna, lycklig och lättad, när de första bomberna föll.
Efter att ha suttit klistrad framför nyheterna med den ena nyheten värre än den andra i två år, så orkade jag inte börja om. Orkade inte ta in allt det hemska. Orkade inte vara mer arg, ledsen och rädd. Som tur var fanns de som orkade. Engagera sig och ta in allt. Hugga i.
Jag minns fortfarande reportaget om ett sönderbombat hus. Ukrainare som stod i rasmassorna och berättade att de ryska soldaterna hade gråtit och bett om förlåtelse. Sagt att de inte vetat att de skulle skickas ut i strid. Det var väl där någonstans jag slutade att aktivt läsa om kriget.
Min man gör det istället. Berättar om det viktigaste. Om de ryska fångarna till exempel, som lovades frihet efter ett halvår vid fronten. 90 procent av dem har dött. Brott mot mänskligheten har han blivit anklagad för, Putin. Inte bara för sådant han gör mot Ukraina utan även sådant han gör mot sitt eget folk.
Jag minns barnens frågor i början. Vad ska vi göra om Ryssland attackerar? Vart ska vi fly? Måste pappa kriga? De stora övningarna på ön som gjorde det svårt att blunda för det hela. Förmaningarna vi skickade med barnen innan de gick till skolan. "Idag ska de TESTA hesa Fredrik, kom ihåg att det bara är en övning". "Idag kommer många flygplan flyga över ön, kom ihåg att det bara är en övning".
Tankarna kring vad för värld de kommer att växa upp i och tacksamheten över att kunna lugna dem med just det där att det bara är en övning. Det är inte här det bombas skjuts och dödas. Här har vi fred.
Och den långsamma förändringen kring känslan angående vad fred är värt. Hur man sakta slutar ta saker och ting för givet. De senaste åren har överlag handlat extremt mycket om det, tycker jag. Ingenting kan man snart ta för givet längre, varken fred, frihet, bekvämligheter och knappt ens mat längre.
Och det är jobbigt och oroligt, men man är åtminstone glad för varje dag som man klarat sig.