När jag en kväll lyssnar om och om igen på Peter Lemarks "Little Willy John" om kvinnan som bor i en nedlagd mjölkbutik och är fri och vild, vill jag skriva om män. När jag lyssnar på Rolling Stones "Honkytonk woman" vill jag skriva om män. När jag ser skådespelerskan Andie MacDowell fullständigt blomma ut i en tv-serie ("Maid" Netflix), där MacDowell ÄNTLIGEN, efter en hel karriär där hennes kvinnlighet och skönhet försatt henne i meningslösa roller oftast skrivna av män, så vill jag skriva om män.
Män har ju så länge skrivit om oss.
Efter att ha sett nämnda tv-serie, "Maid", blir jag sittande, googlande efter forskning om män som slår och misshandlar sina partners. Jag läser om gemensamma faktorer som faktiskt numera finns fastställda. Yngre män slår oftare, missbrukare också. Mansrollen och machonormer nämns. Hedersstrukturer också.
Men det som nämns oftast, är männens svårigheter att stå för vad de har gjort. Även män som är dömda och har genomgått terapi och kurser och olika program för att kontrollera sin ilska, hävdar att de inte är kvinnomisshandlare. Att kvinnan hade del i det. En del i skulden.
Och det sätter fingret på det jag så ofta upplever som den största skillnaden mellan män och kvinnor. Hur en gigantisk gemensam nämnare för hela det manliga släktet är den att det har väldigt svårt att erkänna att det har gjort fel. Det måste ju bero på något.
Jag har också tänkt väldigt mycket på det faktum att män är överrepresenterade gällande självmord. Tre fjärdedelar av alla självmord begås av män. Det är ju egentligen inte riktigt klokt. Ett självmord föregås ofta av tragiska händelser och ett liv som inte är perfekt. Män tycks mer benägna att ge upp och avsluta alltihop när de misslyckas eller när det blir jobbigt, än att fortsätta kämpa.
Att dömda kvinnomisshandlare inte kan erkänna att de har gjort fel. Att många män hellre väljer att ge upp än att fortsätta ett utmanande liv. Det sitter liksom ihop. Det pekar mot, tycker jag, att det är SVÅRT för män att misslyckas. Att det finns en HÖGRE PRESS på män att lyckas med särskilda saker och att VARA på särskilda sätt. Hederliga, starka, trygga, stabila. Att det är tuffare för män när fasader rämnar. För att svaghet fortfarande inte är okej för en man att förknippas med.
Och jag vill skriva om män. Som vågat säga förlåt, som inte vågat säga förlåt, som krälat sig igenom skiten och tagit sig igenom det. Om de som inte klarat det. Men det får bli en annan vecka.