Hu vad det är tråkigt det här. Med snön. Jag känner mig kapad på utrymme och möjligheter. Jag är så sur och jag snusar uttråkat rekordstora mängder.
Efter mina små dunster med gräsklipparen (jag kör gärna sönder den) bestämdes för ett antal år sedan att jag sköter skottningen i den här familjen och min man klipper gräs. Nu kanske ni tror att det var ett tråkigt beslut för min man, men då ska tilläggas att vi inte har något emot halvmeter hög gräsmatta som vi sedan kallar "ängen". Han sliter med andra ord inte direkt ut gräsklipparen om somrarna. Därför blir jag surare och surare för varje skottning jag tvingas göra. Går här och suckar och stönar och undrar varför man aldrig får vara nöjd.
Det finns nog ingen som avskyr sommarvärme lika hett som jag. Under förra årets kvalmiga och vidriga augusti fantiserade jag om det här. Om snö, is, istappar och allmän köld. Jag mår rent fysiskt dåligt av värme, nu även av köld, har det visat sig. Jag har lurat mig själv, jag är ingen vintermänniska, ej heller någon sprudlande sommarperson. På våren är jag allmänt dyster, men på hösten, i oktober, händer det ofta att jag upplever någon form av harmoni! När allting dör omkring mig, när sommaren är slut och julen står för dörren! Då mår jag bra!
Jag tänker ofta på hur det påverkar oss att leva med fyra årstider. Jag kan tänka mig att det eventuellt är det som gör att man aldrig är riktigt nöjd. Man väntar på och planerar hela tiden för det som är på väg, för förändringen som ska ske. Nu beställer folk hem frön och planerar vårens odlingar. Andra bokar båtbiljetter för årets påskfirande och efter det ska ju midsommarfesten börja planeras. Hela vår kultur med tillhörande högtider bygger i allra högsta grad på de olika årstiderna. Potatisen och jordgubbarna måste ha växt klart till midsommar. Månen ska vara stor och gul till kräftskivan, det måste vara mörkt och dystert när vi spökar och tänder ljusen för våra döda i oktober och när tomten kommer ska det ju vara SNÖ! Och tänk er en påsk utan solsken och påskliljor!
Vi rör hela tiden på oss. Kan inte fastna i gamla mönster.
Kanske är det de fyra årstiderna som gjort att Sverige ändå kommit så pass långt. Att vi är ett i-land. Med ett ständigt, svagt missnöje drivs vi hela tiden framåt, mot nästa årstid, mot förändring, ständigt mot något bättre. Och aldrig ger vi upp drömmen om den perfekta sommaren. Om Astrid Lindgren- julen. Nej vi biter bara ihop och hoppas på nästa år. Carpe diem har aldrig varit längre bort. Tack och lov.
Snart hörrni, snart kommer våren! Då blir det bättre.