Innan operationen var skoutbudet ytters begränsat för Mien. Här står hon med de stavar som hon tidigare har behövt för att gå och en pall hon har burit med sig för att vila.
Efter en överviktsoperation kan jag nu få på mig skor och stövlar igen. Tidigare var fötterna och benen så svullna så det enda som gick på var för stora gympaskor som jag tagit snörena ur. Känslan när jag fick på mig ett par gummistövlar för första gången på femton år var obeskrivlig, likt ett barn går jag nu i varje vattenpöl jag ser. På hundpromenaderna älskar jag att gå längst nere i strandkanten och låta vågorna skölja över mina stövlar utan att jag blir blöt om fötterna.
Min nyfunna kärlek till skor är obeskrivlig. Häromdagen skulle jag putsa upp mina nya boots och rotade fram en gammal skovårdslåda som mommo och moffa lämnat efter sig i en skrubb. Där fanns skoborstar av alla möjliga slag och olika smörjor och svärtor. En borste var extra elegant i något fint träslag och ovanpå borsten fanns en mindre, rund borste, jag har ingen aning om hur den är tänkt att användas. Jag minns dock att varje gång de vuxna skulle i väg på någon tillställning så ingick det i förberedelserna att putsa skorna, de skulle vara blanka och fina. Det var en skam att dyka upp i smutsiga skor. Ibland lämnades skorna in till skomakaren för halvsulning, då höll de något decennium till. Faffa hade svarta bästkängor som gubbar hade på den tiden, gubbar använde inte lågskor som vanliga skor kallades. Det var ett helt projekt för mamma att putsa faffas kängor de få tillfällen han skulle vara finklädd. Var det dåligt väder och jockigt ute togs faffas galoscher fram, gigantiska gummiskydd som sattes utanpå kängorna så de inte skulle bli smutsiga.
Annars hade man oftast träskor, träskomodet varierade lite under uppväxten. När jag gick i lågstadiet var ens högsta önskan att få ett par kurbitsmålade träskor, de var så fina. I mellanstadiet var det platåträskor, det fick jag dock aldrig för det sades att de var farliga och att man kunde vricka fötterna, men jisses så coola de var! På högstadiet var det naturfärgade träskor som var modernt, speciellt när skinnet mörknat till en bärnstensfärgad kulör tyckte man att de var som bäst. Det var inte alla som gillade träskor, i annonser till olika danstillställningar kunde det stå längst ner i inbjudan: Ej träskor!
Träskomodet varierade under Mien Niklassons uppväxt. Under högstadieåren stod naturfärgade träskor högt på önskelistan.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men en kväll hade jag klickat hem ett par illgröna träskor av ett bättre märke. Jag blev förvånad över hur svårt det är att gå i träskor och hur mycket det låter när man klapprar fram i dem. Här på jobbet stapplar jag fram i skolkorridoren i mina gröna, livrädd för att ramla. Eleverna bara:
– Mien, är det inte såna skor man har när man jobbar på sjukhus?
Klippetikloppeti låter det när jag vinglar uppför marmortrappan här på Högby. Det får mig att fundera över hur mycket det måste ha låtit på 70-talet när en hel skolklass kom farande i trappan på en gång, alla hade ju träskor. Det måste ha varit ett väldigt oväsen. Tyvärr höll det på att gå väldigt dåligt för mig med träskor häromdagen. Jag är inte van att behöva lyfta på fötterna så jag snubblade på dammsugarsladden hemma och föll kavel ikring, som de säger. Man hinner tänka mycket när man ramlar och det är inte några positiva tankar precis. Det var en hårsmån från att jag slog huvudet i vår öppna spis men jag klarade mig precis. Hemmansägaren höjde på ögonbrynen när han hörde braket och sedan såg mig ligga på golvet med mina gröna skor spretande åt olika håll, shit vad jag kände mig dum. Som ett mirakel klarade jag mig helt oskadd. Nu letar jag efter något mer fotvänligt, helst något som kan halvsulas och borstas upp till perfektion.