Det är dagar som sakta skvalpar bort i Destination Gotlands kölvatten. Det är missade skoldagar och förmiddagsmöten från en förlig salong. Böner till Jesus om att DG:s wifi ska hålla.
Minns en kall vinterdag under pandemin när jag reste till den kungliga huvudstaden med ett barn som skulle genomgå en operation. Klockan 18 samma kväll som operationen hade ägt rum, blev vi utkastade från Karolinska när avdelningen som mitt barn vilade sig på efter nedsövning och operation, stängde. Jag fick släpa det halvt medvetslösa barnet över gatan till hotellet och upp på rummet. Hänvisad till den stora akutmottagningen på Karolinska "om det händer något". Barnet, yr och illamående. Personalen på hotellets restaurang blev mitt stöd. Kom upp med mat, läsk, tröst både åt mig och barnet. Damerna på reseservice fanns i min telefonlur större delar av den dagen. Höll i allting, såg till att allting bara flöt för oss.
Att ha ett familjemedlem som behöver vård som ej finns tillgänglig på Gotland, är också en tillvaro av ständigt dålig kommunikation, från de stora sjukhusens håll. Varje gång förbluffas man över deras otroliga okunskap inför utomlänsvård. Som att de aldrig någonsin tänker på att skicka med ett reseintyg i sina kallelser. De ser ju adressen, tänker man! De ser ju att det står Visby och borde således förstå att intyg om resa kommer behövas. Men varje gång måste man krångla för att få det. Ibland ger man bara upp och betalar själv.
I perioder innebär också att ha en familjemedlem som behöver regelbunden vård som inte finns att tillgå på ön, den starka insikten att ens boende inte är en mänsklig rättighet. Med den insikten följer flera. Det är inte en mänsklig rättighet att bo där man vill bo och det blir därmed inte heller ens rättighet att kunna ta bilen till sjukhuset där ens barn ska operera en kroppsdel väsentlig för dess mobilitet. Det är inte en mänsklig rättighet att bo där man vill bo och det är därmed inte en rättighet att få en hytt på båtresan hem där barnet med det stora operationssåret kan få ligga ner. Man får snarare skylla sig själv, att man bor där man bor, blir ofta känslan.
Efteråt är det oftast bara tacksamhet, förstås. Över de stora sjukhusens fantastiska personal, personalen på reseservice och Destination Gotlands wifi. Över att det faktiskt går att bo mitt ute i Östersjön men ändå kunna få den vård man behöver, trots krångel.