Skrev en krönika i onsdags, i rent glädjerus över att Sverige fått sin första kvinnliga statsminister. Den glädjen blev ju, som bekant, väldigt kortvarig. Följde nyheterna intensivt under eftermiddagen, men tappade det någonstans mot middagstid. Det var för deprimerande.
Fick meddelande av en vän som skrev att han börjat ifrågasätta alla politikers intellektuella nivå samt inse deras brist på självinsikt. Jag protesterade lamt. Jag orkar inte hamna där ännu riktigt, i den där känslan som jag tror att många hamnade i efter förra valet. Känslan av oreda och otrygghet. Som en svensk lätt drabbas av när det blir stökigt i politiken.
I podcasten "Keeping up" pratade Jennie Hammar och Malin Eklund, som båda bor i USA men kommer från Sverige, om den där tryggheten som är så svensk. Känslan av att "det ordnar sig, vi är omhändertagna". I USA, menade dom, litar man till sig själv, för där finns inte samma typ av skyddssystem.
Under dagar som onsdagen märker jag hur jag kämpar med det. Klamrar mig fast med näbbar och klor för att inte ramla ner i samma politiska mörker som uppstått så många gånger de senaste femton åren. För jag orkar inte med det.
Ibland, när paniken pockar på, brukar jag tänka intensivt på de personer jag känner som jag vet röstar på de partier jag på inga sätt sympatiserar med. Det är endast i syfte att inte demonisera. Jag tänker på hur fina de är när de leker med sina barn eller på hur trevligt vi haft tillsammans. Kanske är det fegt. Och kanske var det EXAKT så det gick till när Adolf Hitler kom till makten. Men det gör mig lite lugnare. Gör mig mindre arg.
Samma effekt har SVT:s nya satsning "Mötet". Där får två personer av totalt olika åsikt i någon aktuell fråga, träffas och diskutera frågan, öga mot öga. Även om de sällan kommer överens, avslutas nästan alla avsnitt med att de är överens om att inte vara överens. De respekterar varandra ändå, trots olika åsikter. Så vill jag att det ska vara.
På hemmaplan uppskattar jag Lars Thomssons uppdateringar på Facebook som alltid ger mig exakt den känslan jag förväntar mig av politiker. Känslan av lugn och ro och att han tar hand om precis det han av oss fått förtroendet att ta hand om. Facebookuppdateringarna fungerar dessutom som en ständig dialog med folket, väljarna och vi får också se att arbetet rullar på och även ta del av det. Det är rätt genialt i sin enkelhet. Och då är jag inte ens centerpartist.
All I want for christmas är politiskt lugn och trygghet. Är det så mycket begärt?