Håkan Hellström under en konsert på Wisby Strand.
Så Håkan (Hellström) fyllde femtio och jag lyssnade igenom alla hans album den dagen. Barnen har påsklov och jag lever liksom fortfarande i en lunk som inte riktigt släpper efter att jag haft denguefeber alldeles nyligen. Ja. Vem fan får denguefeber liksom? Ingen! Samtidigt förvånar ingenting mig längre. Varje gång jag går till doktorn med ett besvär visar det sig alltid att det är mycket värre än jag trodde. Går till doktorn med ont i händerna, har ledgångsreumatism. Går till doktorn med feber. Har givetvis denguefeber. Hur som helst så har jag liksom fått sakta ner allting några kilometer i timmen sedan denguen och således tog jag mig tid att lyssna på alla Håkans låtar.
Vi har liksom hängt ihop i 24 år nu Håkan och jag och det är lika många år som det är sedan min pappa dog. Håkans första skiva släpptes bara några veckor efter. Och jag fattar ju nu att han, precis som Bruce Springsteen för Fredrik Söderholm, fyllde något slags hål som uppstod den där hösten år 2000. Och när jag tänker på det blir jag alldeles rörd över vad musik och ord kan göra för andra människor. Fylla ut tomrum som gör ont till exempel.
Håkan kom väl egentligen inte med så fasligt många visdomsord där i början. Egentligen lyssnade jag mest på Ordinary world med Duran Duran den där första hösten och snusade intensivt. Men framåt våren kom liksom Håkan med livet tillbaka. En hand att hålla i återvändo mot ljuset. ”Eva, Eva, vi måste börja leva”, sjöng han, våren 2001. Och det gjorde vi.
Tänkt rätt mycket på det där med att fylla tomrum förresten. Vad viktigt det är att man hittar rätt grejer att fylla dem med. Det kunde ju ha blivit något dåligt som fick trösta mig den där hösten. Men det blev snus och musik. Håkan skulle aldrig säga varken bu eller bä om vad folk väljer att fylla sina tomrum med. Han vet att man gör vad man kan för att klara sig. Han tog min hand på allvar våren 2001 och sedan dess har han hållit den. Levererat sånger till alla mina viktiga stunder i livet. Alla stora känslor. Alla de viktigaste personerna. Lärt mig viktiga saker. Uppmanat mig att kämpa på när det har varit tufft. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”.
Nu fyllde han femtio och jag låg denguesvag på sofflocket och lyssnade mig igenom de senaste 24 åren, gjorde en lista över de bästa och tänkte på att jag hoppas att han själv förstår vad han har gjort för folk.