Så här inför högtider märker man ganska tydligt hur media, regering och folkhälsomyndigheten trappar upp. Media tycks skriva fler artiklar om unga som dör. De talar om hur många som förväntas dö. Och säkert är det bra. Säkert är det många som bokar av sina resor och ställer in sina fester när rädslan stiger. Men de som redan innan kämpade med livslusten får betala ett högt pris i dessa dagar.
Personligen har min strategi för att hålla mig vid liv alltid varit att ha saker att se fram emot. Saker som bryter av och förändrar, om än tillfälligt. Högtider är en bra sak. De är väl på många sätt skapta för att fylla just den funktionen för oss alla. När nu den ena högtiden efter den andra ställs in, avbokas, skjuts på nästa år, så blir det tungt tycker jag.
Jag försökte fokusera på julen ganska länge. Tänkte att i jul ska jag i alla fall inte handla en enda julklapp online. Jag ska gå på stan hela jävla december och klämma på grejer, stanna och prata med folk och fika på vartenda jävla cafe. Jag tänkte på släkten, vännerna som äntligen skulle kunna komma hem. Men ju längre vi kom in i den här krisen, desto mer insåg jag att det faktiskt inte ens är säkert att vi kommer att kunna fira jul som vanligt.
Håkan Hellström flyttade sommarens fyra Ullevikonserter till augusti nästa år. Det är min nya grej. När de här små sakerna (som man blir allt bättre och bättre på att uppskatta) inte räcker till, så tänker jag på när vi står där, tillsammans med 69 998 andra människor. Och Håkan som sjunger om hopp.
Att ens tänka tanken på att 70 000 personer ska samlas på samma ställe någonsin igen är nu helt befängd. Och vissa av er blir säkert arga bara ni tänker på det. Plötsligt har det ju blivit tabu att vilja vara med andra människor. Men jag tänker aldrig sticka under stol med det. Att jag saknar folk. Jag saknar att samlas. Saknar gemenskapen som uppstår på klubben, teatern, bion, konserthallen, sporthallen, när man gemensamt fått uppleva en riktigt bra kväll/film/konsert/tävling. Bara myset en helt vanlig fredag på Östercentrum när alla är glada för att det snart är helg.
Jag tycker att tanken på ett helt år utan såna här saker är svår. Visst. Jag är jätteglad över att jag har en familj. En familj som dessutom är glad, välmående och älskar varann. Men jag står också för att jag önskar mer av livet. Människor behöver varandra. Det måste få vara okej att sörja det här förlorade året.