När själen gråter tar jag med den ut i skogen och letar svamp. Tre små kantareller, en blekgul taggsvamp och två blodriskor är hela skörden.
Men själen ler igen.
De senaste två åren har jag bara köpt ett klädesplagg, ett par kortbyxor för några månader sen. Just nu klädd i: En minst 20 år gammal skjorta, t-shirt cirka fem år, de nya kortbyxorna, strumpor av okänd hög ålder och fullt funktionsdugliga tofflor tre år gamla. Nästa planerade klädköp? Jag har ju redan allt! Kanske blir jag dock tvungen att inhandla ett par rymliga skor, eftersom jag drabbats av hallux valgus på vänster fot. Men det går kanske lika bra med de gamla kängorna, i prima skick, som jag hade med mig i flyttlasset från Stockholm för drygt tjugo år sen?
Jag, ett föredöme i kampen för bättre miljö.
Och som vi har längtat!
Bastubadandet i vår svettiga anläggning i hamnen har olidligt länge varit drabbad av allehanda covid-begränsningar. Nu öppnar vi igen. Perfekt tajmat eftersom vattentemperaturen äntligen börjar bli någorlunda anständig. Runt tio grader.
Jag minns diskussionen i början. Dam- och herrrtider? Självklart! Men det kom för få herrar, medan de badande damerna var desto fler. Då slopades herrtiderna och det blev istället dambastu och mixed. Stor tveksamhet i början om att de mixade tiderna inte skulle fungera. Men det går utmärkt. En handduk runt vitala delar och ingen panik om det ibland skymtar en bar rumpa eller annan vital kroppsdel.
När jag i förra krönikan ifrågasatte den här tidningens tecknade serier – Bizarro, Just Typiskt och Carpe Diem – fick jag många ”följare”. Några: Anette Gardelin: ”Känns skönt att höra att jag inte är ensam om att inte förstå humorn i serierna”. Sonny Carlsson: ”Vill bara göra ett medhåll. Så dålig humor att man så gott som aldrig fattar poängen”. Eva Fowler: ”Jag håller med, Bizarro är riktigt usel”. Och ytterligare sju läsare. Tummen ner. Vad säger tidningens ägare om det?
Vaknar med hosta och bröstsmärtor. När det inte känns bättre på morgonen ringer jag Vårdcentralen och får en tid.
EKG och andra prover. Läkaren lyser med ficklampa i halsen, klämmer och... ja, allt annat som ingår. Ett eventuellt virus, men i övrigt tämligen frisk. Och som vanligt vid sådana besked känner jag mig lite skamsen över att jag belastat sjukvården i onödan. Något lite mera allvarligt, inte alltför farligt, hade jag nog hoppats på.