Kristallnatten kom och passerade obemärkt förbi i år. På många håll i landet ställdes evenemang angående kvällen helt in i år. Förmodligen mest för att hotbilden mot judar även i Sverige har förvärrats. Hatbrott mot judar har ökat 46 procent på en månad. Men en väldigt kraftig, högljudd och stundtals aggressiv opinion gör förstås också sitt. Jag kan tänka mig att det är svårt för israeler överlag att uttrycka oro över anhöriga i hemlandet, svårt för dem att uttrycka sig överhuvudtaget. Opinionen har ordet just nu.
Jag kan verkligen på alla sätt förstå vänsterns behov av att vråla ut sitt stöd för människorna i Gaza. Jimmie Åkessons retorik de senaste åren har sakta flyttat fram gränserna för vad som numera är okej att uttrycka och formulera gällande muslimer. Det har varit plågsamt att bevittna. Plågsamt bara att tänka på att det nu även i de finaste av mediebolag formuleras meningar som bara för en fem, tio år sedan aldrig hade passerat en redaktör. De många årens rapporter om Israels handlande gentemot Palestina ligger också där och pyr förstås. Också jag har varit sugen på att gå ut på gatorna och joina resten av världen i de massiva, globala protesterna mot Israel. Det är ett avgrundsvrål som hörs.
Det är bara det att det smakar så beskt. Det smakar så beskt hur två ifrån början utsatta och förtryckta folkgrupper ställs emot varandra och att jag nu, som enskild medborgare och medmänniska, förväntas ta parti för den ena eller den andra. Hur startade konflikten? Vem startade konflikten? Vad grundar den sig i? Jag gissar på vita, förmodligen från början europeiska män med maktbegär, fullproppade av rasism och kolonialt storhetsvansinne. Men jag vet ju inte. Är det ens någon som vet? Det skrämmer mig hur som helst, alltihop. Folks stenhårda klarhet, folks höga röster och hårda tonfall som stigmatiserar och polariserar.
Så nej jag håller käft. Jag lider med mina judiska vänner och hjärtat blöder för människorna i Gaza. Och kanske är det fegt. 19-åringen inuti mig, som bröt ihop framför världskartan som finns i museet i Auschwitz och visar vilken sida respektive land tog i andra världskriget, där Sverige som ett av väldigt få länder var markerat som "neutralt", är inte glad åt det här. 19-åringen i mig trodde inte på neutralitet. 38-åringen vet inte riktigt.